Rachel tar fasta på drömmen om att göra skillnad
Karin Alfredsson
Hon hade bråda dagar när hon var på Sverigebesök. Många ville träffa henne, byta några ord med henne, yoga med henne, krama henne. Yoga för dig träffade Rachel Bråthén, en eftermiddag på en stillsam plats nära Stockholm city. Här är Stina Johanssons historia om Yogagirl. Du har kanske hört en del av den förut, men inte allt, och inte så här.
Ögonblicksbilder, eller Instagram om man så vill. Lite på sned hänger de där, uppsatta med digitala häftstift. Som ögonblicksbilder tagna med polaroidkamera på 1960-talet, hänger de där. Inget är statiskt och allt upprepas med jämna cykler, som månen, som månen som en ögonblicksbild när den publiceras på sociala medier. Mitt i flödet sitter vi med var sin tekopp.
Tidig morgon i Oranjestad. Rachel Bråthén vaknar till låten Always like this med brittiska indiepopbandet Bombay bicycle club. Hon kokar upp lite citronvatten ute i köket och rullar sedan ut sin orangefärgade yogamatta som när den inte används har en given plats bakom hyllan i vardagsrummet. Vardagsrummet i huset på Aruba där hon sedan fem år tillbaka bor tillsammans med maken Dennis Schoneveld och deras tre hundar. Det råkar vara dagen för blodmåne, eller månförmörkelse, synlig över hela jordklotet. Ikväll ska hon komma att lägga ut en Instagrambild där hon tycks fånga ett ljusklot i sina uppsträckta händer. Ikväll ska hon låta sig slukas av dess dragningskraft. Ikväll. Är det inte långt kvar till en nylansering. Samtidigt, på Hellasgården någon mil utanför Stockholm, pågår lunchrusningen för fullt och det är bara förlängningskablarna och den vita tältduken invid vattenbrynet som minner om besöket från de Västindiska öarna.
I en sportbil av tysk modell dekorerad med en minst sagt gigantisk Yogagirl-logotyp hade de anlänt den där augustidagen då ljuset var optimalt. Då gruset längs infarten redan hunnit nötas av flertalet joggingskor men fortfarande knastrade sådär välbekant krispigt som en grusväg brukade göra vid denna tid. Mötet hade föregåtts av en rekordlång mailkonversation med Rachel Bråthéns assistent som var stationerad i Karibien. ”Rachel har inte en garderob med sig. Löser du kläder för henne?” Eller: ”Jag behöver adresser till alla locations eftersom jag inte är med i Sverige utan sitter på Aruba och koordinerar deras schema”. Eller: ”Hämtar ni upp Rachel och Dennis på deras hotell också?” För en reporter vars enda mål var att spika tid och plats tycktes det en hundradels sekund förvirrande. Vart befann sig det berömda ”teamet” som en hade läst om i alla hundratals intervjuer?
När Dennis till slut körde in på friluftsanläggningens parkering med Rachel och Ringo i passagerarsätet var det med andan i halsen. Tio minuters bilfärd hade de blivit försäkrade av den Karibienkoordinerade assistenten, inte mer, men det tog det dubbla. Lägg därtill en felåkning. Men det var en vacker plats tyckte de, och för Rachel Bråthén hörde det definitivt till ovanligheterna med en plåtning i en sådan miljö. Hon älskade den svenska naturen berättade hon, och utsikten över sjön från platsen för intervjun tyckte hon var mer än magnifik. ”Insane” var ordet.
Så satt vi då äntligen på plats, med var sin tekopp. ”Bra dag på jobbet, va?”, skojade en förbipasserande motionär vid åsynen av de skrattande ansiktena, den uppställda datorn, det framdukade kaffet och kanelbullarna på rastbordet med de ruffiga impregnerade brädorna. Jo, det var glam och det var stoj, det var autografer och det var signering, ett och annat ”hej” och ”hallå” och några ”din bok har betytt allt” men också en del allvar mitt i det rosa skimret. Utan mörker inget ljus, menade Rachel Bråthén som idag tackar sina destruktiva tonår för sin lycka. I hennes livsstils- och inspirationsbok Yoga Girl: Att finna lycka, skapa balans och leva med ett öppet hjärta, kan man bland annat läsa att hon blev alkoholförgiftad vid 13 år, tagen av polis för rattfylla vid 16 år och rökte som en borstbindare trots att hon hade allvarlig astma. Långt ifrån det liv hon lever idag.
”Jag kände att det var mitt ansvar att se till att alla mådde bra. När pressen på mig blev för stor vände jag familjen ryggen. Jag kunde inte hantera kaoset inombords och inte heller det kaos som utspelade sig hemma. Jag började istället skapa kaos på egen hand”, skriver hon.
I en nyligen sänd tv-intervju i England, väljer producenten att skruva de ovanstående händelserna till rubriken ”She overcame her addiction to drugs”.
”Det var helt felaktigt, vilket jag också påpekade för programledarna. De menade att programmet skulle tappa i tittarsiffror om de enbart hade en positiv vinkling och de ville därför förstora upp det negativa, det var hemskt tråkigt”.
Andra rubriker som florerar i media kring Yogagirl är bland annat ”Askungesaga” och ”Instagramfenomen”, men Rachel Bråthén var snabb att tillägga att hennes liv inte är så perfekt som bilderna kan ge sken av.
”Sociala medier blir en highlight av alla de perfekta stunderna i våra liv. Går du in på någons Instagramkonto så ser det ut som att de har det underbart precis hela tiden. Men så är inte verkligheten för någon. Det är en stor skillnad mellan att inspirera människor och att framkalla avundsjuka. Allt är inte guld och glitter och till slut får du som följare en ganska negativ känsla, du känner dig inte tillräcklig och tänker att ’alla andra har det så bra men inte jag’. Det är mer inspirerande att dela med sig av sådant som gör en person mänsklig än att vara satt på en piedestal”.
Jag erinrade mig med ens en känsla från Rachel Bråthéns yogapass i idrottsarenan i Uppsala, då när det kom 850 personer som alla yogade samtidigt, att det på något vis var som att stiga in i en akvarell målad med lätta drag, en akvarell med livligt ljus, och den känslan förstod jag där och då, förmedlades inte utan vidare. Men att vara genuin och äkta krävde väl också genomtänkta texter och inlägg vilket måste ta en del energi? Så jag frågade om det inte kunde kännas som ett krav, det att ständigt vara närvarande och tillgänglig och att publicera inlägg dagligen?
”Jo”, svarade hon med en liten paus. Blicken dröjde vid Dennis som rastade Ringo en bit bort, yogahunden som precis som sin ägare rönt uppmärksamhet världen över med inte mindre än 80 000 instagramföljare. Och hon fortsatte:
”Jag kan känna ibland att jag inte bara kan försvinna. När jag gör det och inte har berättat något så blir folk oroliga och undrar vad det är som har hänt”.
Helt nyligt hade Rachel Bråthén ändå, för första gången, bokat ett par rekreationsresor som omöjliggjorde daglig internetuppkoppling, bland annat till Burning Man i Nevadaöknen.
”Det blir skönt att fullständigt stänga av men samtidigt är Instagram en sådan naturlig del av mitt liv. Ibland har jag mer tid att skriva något djupare och ibland är det något enkelt. Men det går inte att vara superdjup precis hela tiden och ibland känner jag bara att everything is great. Det är ju så att när allt är jättebra har man inte lika mycket visdom att dela med sig av”.
Hon började instagramma 2012 med främst handstående bilder, men att fortsätta i flera år till med samma koncept såg hon idag inte som något alternativ.
”Ju längre tiden går desto svårare är det att stå emot de kommersiella krafterna. Vi kommer att börja marknadsföra flera projekt men det är enbart genuina saker och sådant vi har skapat själva. Allt bygger på att det är äkta och jag lägger hellre inte upp något alls än att jag fejkar något. Förut brukade jag lägga upp bilder fem gånger om dagen men nu är det knappt hälften. När vi får barn eller om livet ser annorlunda ut så kanske jag vill göra på ett annat sätt”.
De allra flesta förknippar nog Rachel Bråthén med hennes stora genomslag på Instagram där hon har över 1,5 miljoner följare. Och hennes passion för yoga och att hjälpa hemlösa hundar. Den senaste tiden hade det dock publicerats färre handstående bilder, till förmån för andra projekt. Den senaste tiden hade visat sig vara en ny tid. Som månens cykler tycks också människans förmåga till förändring vara tilltagande respektive avtagande. Ibland med fem års mellanrum, ibland med sju år eller mer. Ett faktum som är inristat på Rachel Bråthéns högra underarm med månens alla fem faser. När hon sträckte sig efter mjölkkannan rann de svarta formationerna fram ur tunikaärmen.
”Månen förändras hela tiden men har ändå kvar sin kärna”.
En tydlig symbolik, vilken var anledningen till att hon för ett år sedan valde att göra tatueringen, strax efter att hennes bästa vän omkommit i en bilolycka. Den sorgen, liksom den prövande tiden i våras efter hennes mammas suicidförsök, har hon valt att vara helt öppen med på sociala medier.
”Jag får en enorm respons från folk som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med självmord eller självmordsförsök eller depression eller vad det nu än är. Det är något som vi i min familj har kämpat med i princip hela våra liv det här med min mamma”.
”Det är en så vanlig sak, vilket man inte förstår förrän det händer någon man känner och man får vetskap om statistiken. För personer i åldrarna 15-24 år i Sverige är självmord den vanligaste dödsorsaken, alltså vanligare än trafikolyckor och cancer. Det är helt insane, men det är ingen som känner till det och när det händer så är det världens skam. Precis som med allt annat man går och bär på så blir smärtan mindre om man vågar prata om den”.
Hon beskrev det som en mycket lång process att lära sig hantera och acceptera de komplexa känslorna.
”Jag är vuxen nu och det är naturligtvis enklare nu än när jag var liten, men jag har småsystrar som inte är speciellt gamla. Vår styrka ligger i att vi gör vårt bästa som familj, det är verkligen en jätteprocess. Depression är en sjukdom precis som alkoholism och det senare tycker jag har blivit ganska accepterat. Det är inte bara ’vad är det för fel på dig, fy fan vad du är dum’, utan man vet att det är en sjukdom. Den allmänna uppfattningen kring depression har inte riktigt hunnit komma dit ännu, om någon försöker ta livet av sig är det fortfarande väldigt mycket skuld på den människan för att det sker. Att inse att det inte handlar om dig eller de runt omkring utan människan som är drabbad, och att ge så mycket stöd som möjligt till den personen är jätteviktigt. Men, när det gäller en så emotionell sak som att bli övergiven av en förälder är det svårt att bara lägga det åt sidan för att fokusera på att ge så mycket kärlek som man kan. Det är verkligen en komplex situation, särskilt när det är barn inblandade. Men – we live and we learn”.
Hon lutade sig fram över rastbordet och fransarna på hennes svarta tunika föll ner i brädornas mellanrum. Det var också i mellanrummen det verkade hända, det där magiska som Rachel Bråthén pratade om på sina yogapass. I alla fall om mellanrummen var liktydiga med en glimt av ett nu. Och det var när jag låg där i savasana tillsammans med 849 andra människor, och efter att i 90 minuter ha utfört fysiskt krävande rörelser och vägletts av hennes varma stämma som hade lagt sig som en varm filt över arenan, som det där mellanrummet uppenbarade sig även för en reporter med strama hamstrings. Till Bon Ivers Holocene och med Rachel Bråthéns guidade meditation i färskt minne, då rann det i sanning en tår. De låtar hon hade valt ut för passet var så vackra att jag bara ville sitta med SoundHound i näven för att göra en egen lista. Men istället lät jag min kropp röra sig i det flöde av goda energier som tycktes omge alla och envar. ”Sektvarning” var visst någon programledares kommentar i ett tv-program senare på kvällen.
”Ja, många undrar hur man kan finna yogakänslan i en så stor klass, men det brukar tvärtemot vad många tror bli de mest intima klasserna som jag undervisar i. Och det har inget med mig att göra, det handlar om de som befinner sig i lokalen, att vi alla rör oss tillsammans och har samma intention. Huvudsyftet är att connecta med sig själv och med alla andra i rummet. Om det är något man vill släppa i livet så håller man den intentionen genom klassen. Och om det är någon som undrar what the hell is an intention, så brukar jag som hjälp dela ut ett änglakort.”
Änglakortet för yogapasset i Uppsala blev, till Ringos skällande stämma: ”have confidence in that universe will give you courage and strength”. Med en entré värdig en rockstjärna, äntrade Rachel Bråthén scenen den där dagen. John Lennons Imagine ackompanjerades av applåder och glädjetjut.
”Hej Uppsala! Det här är helt fantastiskt. Alltså jag har inte ord för detta, vad gör ni alla här? Vem sa till er att komma hit, hur gick det här till? Det här är den största klassen jag har undervisat, någonsin. Den näst största klassen var i Los Angeles och där är yoga jättestort, alla tränar yoga och det är verkligen vardagsmat. Men i Sverige ser ju yogaklasser vanligtvis inte ut på det här sättet. I´m so greatful”.
Det hela avslutades med nära nog fyra timmars köande där människor ville ge Rachel Bråthén en kram. Och kanske skulle det här vara på sin plats att ranka tre mindfulnessgiganter genom historien. Först var det evangelisten Matteus i Nya Testamentet, sedan Martin Luther King och därefter: Yogagirl.
Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Matt 6:34
I have a dream. I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: We hold these truths to be self-evident; that all men are created equal. I have a dream, today.
Martin Luther King
What if in this moment my body is perfect? What if in this moment my body is perfect and there´s nothing I need to change? What if everything is perfect? Accept your body for what it is. Maybe you are thinking that you should be different in some way. Lead instead that energy to create a life so our heart sing. It´s simple, aim to make your heart sing. In everything you do.
Rachel Bråthén
”Ibland är det folk som flyger från andra länder för att vara med på en yogaklass och för att få en kram. Det är klart att jag är där för det. Det är väldigt energigivande att kramas. Och jag har det senaste året slutat ta selfies och kort, det är tungt att ta 900 bilder men att krama 900 personer är en helt annan grej. Jag tycker yoga är viktigare än likes”, säger hon vid en intervju i det svt-producerade underhållningsprogrammet Sommarkväll.
Rachel Bråthén har genom hela sitt liv strävat efter att hjälpa andra och möjligen var det den resonansbottnen hon spred till de som deltog i hennes yogapass i Uppsala. Hon menade att yogan kan spela en viktig roll när det gäller att släppa taget om jobbiga händelser och att öppna upp för något nytt.
”Under en yogaklass jobbar jag väldigt mycket med det emotionella och hur det kan kopplas till kroppen. Allt vi gör under den yogastunden är fokuserat runt hjärtat för att öppna upp, och vi pratar i grupp och delar med oss av tunga saker och man upptäcker att man inte är ensam”.
Det svåra med yoga är hur enkelt det är att komma in i ego. Speciellt i det samhälle som vi lever i nu. Det kan bli alltför fokuserat på hur kroppen ser ut eller vilka positioner man gör.
Redan som barn, fortsatte Rachel Brathén att berätta, när hon för första gången följde med sina föräldrar på en resa till Indien så upptäckte hon att det var läkare hon ville bli och att jobba för Läkare utan gränser blev en dröm. Denna dröm är nu införlivad i det helt nya projektet 109. Ett mellanrum tycks ha uppenbarat sig, där månen övergår till något nytt, och i det omloppet verkade hon befinna sig nu. Efter att med hjälp av meditation och yoga ha överkommit de destruktiva tonåren och den värkande ryggen, ha träffat mannen i sitt liv och skapat en världskänd yogacommunity som sträcker sig över hela världens gränser, var det nu dags att ta nästa steg. Att möta en ny fas.
”Vi har precis startat en nonprofit välgörenhetsorganisation kallad ’109’ som innefattar sju olika globala fokusområden: barns rättigheter, kvinnors rättigheter, vatten, hunger/svält, miljö, djur samt utbildning. Det är lokala projekt runt om i världen och vi har börjat driva kampanjer i sociala medier för att få in pengar och för att öka medvetenheten kring detta. Sedan gör vi ’social mission trips’, vilket är ungefär detsamma som yogaretreats men istället för att ligga på en strand och dricka grön juice så får den som deltar arbeta. Du får yoga en gång om dagen och du får jobba med dig själv, men det innefattar även att hjälpa till att bygga en skola eller att gräva en brunn eller att hjälpa till med utbildning. Vem som helst kan gå med”.
Hon rekommenderade dock att den som vill åka bör välja ett fokusområde utifrån passion och intresse.
”Förhoppningen är att göra skillnad globalt och att använda sociala medier för att göra bra saker”.
Hur upplever du yogan nu, jämfört med den första gången du testade yoga? Hur har den förändrats? Utvecklats?
”Den har förändrats väldigt mycket, i början hade jag ingen kontinuitet men nu är yogan ett måste, om jag skulle sluta yoga eller inte ha tid att komma till mattan skulle jag nästan bli lite tokig – inte tokig SÅ, men yogan har blivit en plats för mig där jag kan grunda mig och känna mig som en människa. Förra veckan var vi i London och då var det väldigt lite tid för att yoga, bara 20 minuter någon gång då och då på hotellrummet, så idag ska vi gå till Jonas Rådahl på Yogayama och ta en klass. Jag känner hur det kliar i fingrarna och jag längtar efter att svettas på riktigt.”
Vad är svårt respektive enkelt med yoga?
”Det svåra med yoga är hur enkelt det är att komma in i ego. Speciellt i det samhälle som vi lever i nu. Det kan bli alltför fokuserat på hur kroppen ser ut eller vilka positioner man gör, speciellt i början är det lätt att komma in på ett spår som inte handlar om andning överhuvudtaget. Då handlar det inte längre om den strikta läran i yogan och den är faktiskt allra viktigast”.
”Särskilt på sociala medier och online kan det bli en riktigt hajpad grej, ibland känner jag nästan att jag vill göra mindre klasser, eller att jag vill att folk ska komma till våra klasser och känna hur intimt det kan vara trots att vi är flera hundra personer. Där handlar det verkligen om vilken ton du som lärare sätter för klassen och hur sårbar du tillåter dig själv att vara. Inte komma dit i syfte att andra ska titta på hur duktig du är”.
Var det så för dig när du började?
”Nej, jag hade så himla ont i ryggen, jag hade skolios och mycket smärta så det var bara att överleva klasserna och jag kunde definitivt inte stå i några häftiga positioner. Men sedan när Instagram startade så lade jag upp väldigt många bilder på just positioner och fastnade i det ett litet tag, bara för att det var nytt och för att jag fick mycket uppmärksamhet. Sedan insåg jag att det inte skapade en god ton för yoga i onlinevärlden. Nu tar jag nästan aldrig några yogabilder längre, i alla fall väldigt sällan. Jag tycker mer om den här mjukare, kärleksfullare och mänskligare sidan som jag har fått plattformen att bli, jämfört med förut”.
Hur är det med skoliosen nu? Känner du av den?
”Jag vet inte vad som är skolios och vad som är stress, jag har alltid haft problem med ryggen och kommer alltid att ha det, speciellt om jag flyger mycket eller under mycket stress. Häromdagen hade jag en boklansering då 300 människor kom för att yoga och sedan hade jag 300 böcker att signera och 300 människor som väntade i kö på att få en kram, och när jag var klar var hela min högra axel så här: aaagghhhh”.
Hon grimaserade. Lät Ringo hoppa upp i knäet och slå sig till ro i en sorts hundlotusposition.
”Så då vet jag liksom att ’klart att jag får ont i ryggen nu när jag är överarbetad och trött’. Men det är verkligen mycket, mycket bättre. Förut var jag alltid nervös och rädd över att ryggen var så instabil men nu har jag en bättre känsla”.
Finns det planer på att öppna en egen studio på Aruba?
”Ja det har vi haft länge, vi vill gärna resa mindre och vara hemma mer så det vore superbra att öppna en studio. På Aruba är det dock lite svårt att få saker att fungera och sedan har vi inte heller hittat någon bra lokal. Och eftersom vi reser så pass mycket måste vi ha någon som kan driva studion tillsammans med oss och det har inte fallit på plats ännu, men jag tror att tajming är allt, så ’snart’ hoppas jag. Det vore också spännande att öppna ett ekocenter dedikerat bara för yoga, men det ligger i framtiden”.
Att Rachel Bråthén har ett stort hjärta och driver sitt företag med engagemang och en enorm medmänsklighet rådde det inga tvivel om. Inte heller att hon är en sann djurvän. Hon hade alltid älskat djur, berättade hon, men som barn var hon allergisk och fick aldrig gå nära varken katter eller hundar. Men, när hon fann yogan, ändrade sin livsstil och blev vegan så försvann som genom ett trollslag alla allergier.
”Jag skaffade min första hund när jag bodde i Costa Rica och sedan hade Dennis en hund när vi träffades. Pepper blev vår första hund tillsammans, han var en gatuhund och låg två veckor gammal kastad i en soptunna när vi fann honom. Det var så hemskt och han blev verkligen som vår bebis”.
För ungefär ett år sedan startade hon en lokal djurrättsorganisation på Aruba; Sgt Pepper´s Friends.
”Vi använder sociala medier för att rädda gatuhundar och katter som vi plockar upp och transporterar till nya hem. Det går väldigt bra för den organisationen och vi har fått mycket stöd”.
”Det största problemet är att vi inte har tillräckligt med plats så drömmen är att öppna ett stort härbärge för hemlösa djur. Det tror jag att vi kommer att göra rätt snart. Men vår stackars assistent är hemma nu i vårt hus med 13 hundar så vi får se hur det ser ut när vi kommer hem”, tillade hon med ett skratt.
Den senaste veckan har Rachel Bråthén och Company varit på bokturné i England, och dessförinnan tillbringade hon nio veckor i USA. Boken, som är såld i 19 länder, orsakade ett näst intill omöjligt schema.
”Det var riktigt tufft på slutet och jag har lärt mig en läxa. Men samtidigt var det kul att hålla i yogaklasser i varje stad och ha en massa boksigneringar. Boken blev även en New York Times best-seller, vilket var både överraskande och roligt. Den sålde till och med slut i Taiwan och i flera andra länder, men det går inte att åka till varje land for ever and ever”.
Varför boken har blivit så populär trodde hon hade att göra med att hon inte har utelämnat den svåra delen av hennes väg till yogan.
”Jag tror att det är en mix av att folk vill ha inspiration men också igenkänning. Det är fascinerande för många att se att det inte bara är enkelt hela tiden. Jag vill genom min personliga berättelse inspirera till att yoga är till för alla”.
Bok nummer två fanns redan i hennes tankar.
”Men när den kommer det får tiden utvisa”.
Härnäst på agendan stod en kräftskiva på Öland tillsammans med vänner.
”Det blir Dennis första kräftskiva så det ska bli kul!”
Tillbaka till Hellasgården igen vars café stängde för flera timmar sedan och där mörkret har lagt sig över friluftsanläggningen. I månens sken träder dagens konturer fram. Här har tomatsoppan varit en populär rätt, med extra mycket vitlök och chili. Här har alla harar kunnat känna sig säkra undan Ringos tjuvrusande skogsturer under fotosessionen för en tid sedan. Och här kommer snart tidningsstället att prydas med omslaget på Yogagirl stående invid Källtorpssjöns vattenbryn. Samtidigt, på Aruba, där det ikväll råkar vara blodmåne, eller månförmörkelse, är Rachel Bråthén förevigad på en Instagrambild där hon står med uppsträckta händer och fångar månen i flykten. Hon känner vinden, vågorna. Under ett par veckor har hon hunnit besöka 30 städer och 15 delstater i USA, plus ett besök i England och ett i Sverige. Nu är hon tillbaka på paradisön, hennes hem. Klockan är 21.00 Arubatid, på andra sidan jordklotet vaknar människor istället till en ny morgon. Dagen då man kan se blodmånen.
Rachel Bråthén – Yogagirl
Född: 1988 på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Bodde där till tio års ålder, flyttade därefter med sin mamma till Stockholm.
Familj: Gift med Dennis Schoneveld. Tre hundar. I Sverige finns mamma, pappa och sex syskon.
Bakgrund: Yogalärare, författare.
Aktuell: Nyss lanserat välgörenhetsorganisationen 109. Turné med boken Yoga Girl: att finna lycka, skapa balans och leva med ett öppet hjärta, bland annat i USA i 15 delstater och 30 städer, samt i England.
Vad vill du påverka och förändra? Genom vår helt nystartade välgörenhetsorganisation 109, som innefattar sju olika globala fokusområden: barns rättigheter, kvinnors rättigheter, vatten, hunger/svält, miljö, djur samt utbildning. Vi har ett Instagramkonto som heter 109world där man kan läsa mer.
När kommer du till Sverige nästa gång? Jag vet faktiskt inte, det är nästan ett år sedan sist, i vanliga fall är vi här mycket oftare än så. Jag skulle vilja fira jul i Sverige men alla vill ju komma till Aruba och till värmen över jul. Vi kan komma hit och vara här själva medan familjen är på Aruba, haha. Vi får se.
Senast lästa bok: Water for elephants, den var helt fantastisk!
Senast sedda film: Trainwreck, med Amy Schumer, det är en hysteriskt rolig tjej, hon brinner för kvinnor och kvinnors rättigheter och har blivit känd för att bara vara sig själv.
Vad längtar du efter? En yogastudio hemma.
Äter helst middag med? Med Dennis.
Vad gör du om 10 år? Förhoppningsvis har vi barn och förhoppningsvis yogar jag fortfarande – annars vet jag inte vad jag gör. Drömmen är att skapa ett retreatcenter där man kan bjuda in andra lärare och ha lite större grupper. Men allt som finns på Aruba är väldigt resort-aktigt och det ger inte en perfekt yogaretreat-känsla. Det bästa vore att öppna ett ekocenter dedikerat bara för yoga, det vore fantastiskt men det är en framtids-jätte-dröm.
Det allra bästa yogaminnet: Det är precis i början när jag inte riktigt visste vad jag höll på med, jag hade köpt min första yogamatta och vi var i Afrika med min pappa på semester. Jag vaknade i soluppgången och klättrade upp på taket på det hus som vi bodde i och där var fullt av skräp och stenar och så rullade jag ut min matta för första gången i soluppgången. De började med böneutropen, som de gör i muslimska länder, och så yogade jag tills solen gick upp. Det handlade inte om positioner eller flöde, jag kunde nog inte ens nudda mina tår då, men det är ett minne som jag verkligen bär med mig från en yoga-på-egen-hand- och wow-stund.
Stark sida: Väldigt bra på att lyssna.
Svag sida: Ganska stort kontrollbehov.
Ringos mest ”gillade” bild: Den bilden där han har vinterskor när vi var i Åre. Den heter ”Shoes are made for eating not wearing”.
Hur är det att jobba tillsammans med den man lever med? Dennis sköter administration och finanser och allt som jag egentligen är ganska dålig på. Och han bokar retreats och yogaresor. Han är även yogalärare så vi leder klasser ihop ibland vilket är jättekul.
Ett avgörande ögonblick i ditt liv: När jag som 18-åring fann meditationen, genom ett meditationsretreat. Det var början på ett helt nytt liv.
