Hälsning från en rastlös yogi: ”Att lära ut och göra själv är inte samma sak”
Kan en yogalärare vara rastlös? Klart att den kan! Stina Zegarra Willquist hjälper andra att slappna av – men är inte så noggrann med sin egen savasana.
Jag är en otålig person. Och jag är yogalärare. Hur går det ihop? I ärlighetens namn, inte särskilt bra. Ta det här med avslappning och att stilla sina tankar. Som instruktör avslutar jag alla mina yogapass med minst tio minuters avslappning. När alla deltagare lagt sig bekvämt tillrätta på rygg med kuddar och filtar, klappar jag mig själv på axeln. Vi är så stressade i dagens samhälle, säger jag till mig själv. Så bra att jag hjälper människor att slappna av, stilla sina tankar och ta det lugnt.
”Jag hoppade helt enkelt över positionen savasana och gick och drack kaffe istället.”
Mitt eget morgonpass, min tid för mig själv, slarvar jag med, så även denna dag. Jag hoppade helt enkelt över positionen savasana och gick och drack kaffe istället. På stående fot. Jag dricker aldrig kaffe i lugn och ro. Inte som min granne. Så fort vädret tillåter tar han med sig sin kaffekopp och sin tidning ut. Där sitter han en lång stund. Bläddrar och sörplar. ”Hur lång tid tar det för dig att läsa tidningen?” frågade jag honom en morgon.
Han tittade upp och efter en stund som kändes som en evighet svarade han:
”Så lång tid som jag vill att det ska ta.”
Jag blev tveksam, men så fortsatte han:
”Jag sitter här och läser och njuter av solen”.
Det senare kunde jag känna igen mig i. Att njuta av solen. Likt många andra som bor i Sverige blir jag lycklig när solen äntligen tittar fram efter kalla och blöta månader. Jag lät mig vid ett av dessa tillfällen inpireras av grannen, hämtade fram solstolen, tog med mig en bra bok och satte mig tillrätta. I två minuter. Sen plingade mobilen. Jag sprang in och hämtade den, vilket jag inte borde ha gjort. Sen skulle jag bara kolla Facebook och Instagram, och när jag ändå harde mobilen kunde jag kolla mina mejl också. Bara för att se om det hade kommit in något viktigt.
LÄSTIPS
Tro det eller ej. I mejlkorgen, som bara består av två mejl, eftersom jag hade tittat i den för tjugo minuter sedan och det var lördag, fanns ett intressant mejl. Det handlade om ett nytt uppdrag, om att skriva ett kåseri för en yogatidning. Det måste vara ett av de roligaste uppdrag jag någonsin har fått. Jag, som är så otålig och har svårt att slappna av, kunde jag ha något att säga till andra yogautövare? Jag slöt ögonen och vände ansiktet mot solen. Idéerna flög kors och tvärs och kreativiteten flödade och jag kände mig samtidigt lugn. Inte savasanalugn eftersom tankarna var i full gång, men jag kände ändå ett slags lugn inom mig. Kanske är det så här för alla, kanske är jag en bra yogainstruktör även om jag har en bit kvar i mitt eget yogautövande?
Att lära ut och göra själv är inte alltid samma sak. Inte för mig i alla fall, inte när det gäller savasana. Jag tycker att positionen är viktig och jag ger den alltid stort utrymme när jag guidar andra. För att stilla mina egna tankar i savasana har jag uppenbarligen en bit kvar. Men jag fortsätter att öva, nästan varje dag.
