Hallon-healing med Annelie Bränström-Öhman
Norrländsk mindfulness. Annelie Bränström-Öhman finner lugn och mening i hallonsnåren.
Jag bär ett hallonskimmer i min vänstra kappficka. Jag kupar handen om det, värmer mina höstfrusna fingrar kring det. Särskilt om måndagar, när sommarsaknaden blir för svår, är det min hemliga flyktväg. En lönndörr i tanken – som låter mig osynlig smita iväg i mitten av det där sammanträdet med alldeles onödigt många punkter på dagordningen. Jag är tillbaka igen, i god tid till ”Övriga frågor”.
Det blev ett bra hallonår, som man säger, i min stad i norra Sverige. Men det tog tid. Bären började mogna först i störningszonen mellan semester och arbetsvardag, under sista juliveckan och den första i augusti. För mig har det länge varit en ritual att avsluta semestern i hallonsnåren nere vid älven. Normala år brukar jag hinna fylla mitt vinterförråd i frysen innan arbetsbestyren tar över timmar och tankar. Men den här kylslagna sommaren ville annat.
”Efter en stund i buskarna började hallonsötman fylla sinnet och synfältet skärptes för det rätta djupet av rödhet, som skiljer de mogna bären från de omogna.”
I efterhand tänker jag att slumpen, eller klimatkrisen, eller vad man nu kan skylla den kallaste sommaren sedan Storsvagåret 1867 (jo, det är sant – för SMHI har väl aldrig fel?) på, faktiskt också rymmer ett stråk av vishet. Fördröjandet av växandet, blomstrandet och mognandet, som tvingar sinnet till tålamod.
När du bara med viljekraft kan avstå från att dra på dig vantar på morgonpromenaden i mitten av sommaren, då är semesterlivet inte bara medflyt och lättja. Det är då hörseln skärps och ett annat ljud blir hörbart, i mellanrummen mellan lövbrus och kråksång: ett milt nynnande som sjunger långsamhetens lov.
Jag vet: det är lätt att hålla sig för skratt sådana där våga-vägra-vinter-morgnar i juli. Men när man passerat stunden kan man ändå tänka att den rymde ett mått av lättnad. Att de ibland alldeles för uppskruvade förväntningarna på den perfekta sommaren skymmer sikten för de mer stillsamma förändringarna, som pågår – även om molntäcket täcker himlen vecka efter vecka. Som att rabattrosen faktiskt orkar slå ut, trots allt. Om än bara med en enda blomma. Och plötslig blir den synlig, som det mirakel den verkligen är.
Mer av Annelie
I yogafilosofin brukar man tala om den nödvändiga kalibreringen av livsdrömmar och förväntningar som ”santosha”. Det är ett svåröversatt begrepp. På svenska kan det närmast beskrivas som förnöjsamhet. Att vara närvarande i det som finns, i det liv du lever i nuet och finna glädje i det – istället för att ständigt längta efter något större, bättre och märkvärdigare.
För många är säkerligen förnöjsamhet ett ord som i våra dagars prestationsstressade tillvaro kan te sig hopplöst föråldrat. Det vill säga: om man inte paketerar om det med glansigare papper och säljer in det i ett konferenspaket och kallar det mindfulness.
Och det behöver inte vara fel, förstås. Men ändå en onödig omväg. Tro mig: den väg som går genom hallonsnåren är betydligt närmare. Och därtill helt gratis.
När hallonen äntligen började mogna i år, i semesterslutet, hade jag bokstavligen inte tid att släppa taget om tiden och hänge mig åt plockandet som jag brukar. Istället stal jag mig en stund här och en där, på väg till eller från jobbet.
Jag kom snart på att det tog mig ungefär en timme att plocka en dryg liter skogshallon, i de mest bärrika buskarna. ”Jag tar mig en hallontimme” började jag säga till maken och gav mig iväg på cykeln.
Bättre stresshantering hade jag knappast kunnat läsa mig till eller finna någon terapi för. Efter en stund i buskarna började hallonsötman fylla sinnet och synfältet skärptes för det rätta djupet av rödhet, som skiljer de mogna bären från de omogna. Synen följde mig vissa kvällar in mot sömnen. Små muntert dansande röda punkter som lyfte mig över drömtröskeln.
Och skimret dröjer kvar. Det sipprar mellan fingrarna när jag går omkring i hösten, glimrar bakom ögonlocken när jag blundar.
I frysen har jag travat lager på lager av små burkar för ett helt års frukostbehov. Jag kallar det hallon-healing.
