Därför lockar guru Lurifax
Yogayama
Estelle Nordenfalk om vad gurun Kumaré och prinsessan Diana har gemensamt.
En yogalärare hos oss tipsade mig för ett tag sedan om filmen Kumaré. Har du sett den? Den är inte ny utan kom ut för några år sedan – men den är lika relevant nu som då.
Kortfattat handlar filmen om Kumaré, en indisk guru, som på kort tid blir omåttligt populär och reser runt i USA och får följare som blir oerhört tagna av honom och hans budskap.
”Han försöker förstå vad det är som gör att människor så fullständigt kan gå upp i andra människor och avstå allt eget tänkande och reflekterande.”
Det är bara det att Kumaré egentligen heter Vikram Gandhi och är en amerikansk reklamkille och filmmakare uppvuxen i New Jersey, i en hinduisk familj. Han har studerat både religion och litteratur på universitetet och utifrån sin kulturella bakgrund ifrågasätter han den västerländska gurukulturen, det slarviga användandet av till exempel Om i yogaindustrin och inte minst det oerhört kraftfulla behovet många människor har av att följa någon som påstår sig ha svaren på de stora livsfrågorna.
Kumaré har Vikram skapat för att bevisa sin tes om religion och hur människor blir vilseledda av illusioner. Han reagerar över när någon utger sig för att ha alla svar, när det egentligen är så att vi alla har svaren inom oss. Resultatet blir enligt honom att man fråntar människor möjligheten till att komma åt just svaren inom sig och kontakten med sig själv, kontakten med det som är det oförändliga inom oss.
Han försöker förstå vad det är som gör att människor så fullständigt kan gå upp i andra människor och avstå allt eget tänkande och reflekterande. Hans slutsats kring detta är: ”What you see inside Kumaré is what you want to see inside yourself”.
Titta även på filmmakaren Vikram Gandhis ”Ted Talk” om tankarna kring uppkomsten av filmen.
Några dagar senare tittar jag på en dokumentär om prinsessan Dianas död och märker att den gestaltar samma fenomen – om människors besatthet och behov av att identifiera sig genom andra och av att ha illusioner utanför sig själva. Det är en idoldyrkan bortom sans och vett.
Den är så obehagligt gjord hela dokumentären. Dramaturgin, ikonbyggandet, illusionerna – och ingen ifrågasätter varför Diana har lyfts upp som en produkt som alla ska ha tillgång till.
Det framkommer tydligt att vanliga, smarta, tänkande människor på riktigt tror att de känner henne och att hon på något sätt är viktigare än vi andra. Denna illusion kring henne blev hon ju dessutom svårt sjuk av och – till skillnad från Kumaré-liknande figurer ville hon ju inte alls vara en del av detta och sökte sig bort från detta fokus kring henne som person, men det var som om tåget inte gick att stoppa. Alla ville ha en del av henne, folket och media. Till och med efter hennes död fortsätter många att bygga vidare på myten. Vi får se folk som gråter och bryter ihop och på riktigt känner att någon de kände har lämnat dem – och media hakar på, förstärker och gottar sig i det.
LÄSTIPS
Ett långt parti tar upp sönernas perspektiv. Det är såklart en personlig tragedi för dessa söner som förlorat sin mamma. Men det är inte på något sätt en större tragedi för dem än för några andra barn någonstans i världen som förlorat en förälder, inte på något sätt, även om dokumentären gör allt för att du ska känna att så är fallet.
Jag tror det är nyttigt att reflektera över dessa saker, särskilt för oss som arbetar med yoga. Varifrån kommer behovet av att skapa en illusion av någon och höja upp denne? Varför har vi så lätt för att underkasta oss och följa? Varför är det så mycket enklare att lägga över ansvaret för sitt liv på någon annan istället för att ta reda på vägen själv? Som elev i yogan måste du våga ifrågasätta just dessa saker, jag vet att det krävs mycket, men det är som vilken konsumentmakt som helst, det vi lägger tid, pengar och energi på växer och det vi aktivt avstår från, bleknar så småningom bort.
Avslutningsvis en liten påminnelse: Headrush is not a spiritual awakening.
