Tänk kritiskt och ifrågasättande med yogaläraren Veronica Jäderlund
Malin Wittig
Tänk arbetarklass.
Tänk Södertälje och Scania.
Tänk måndagar och fredagar.
Och tänk inte mer än så.
När jag träffar yogaläraren, bloggaren, poddaren och människan Veronica Jäderlund på ett kafé i Stockholm för en intervju mot bakgrund av att hon är en av de nominerade i kategorin Årets yogalärare som delas ut på Yogagalan den 7 februari, får jag ta del av en berättelse om social klasstillhörighet, traditionens tyngd, uppvaknande och ifrågasättande.
Anmäl dig till Yogagalan – festen för alla yogisar – allra senast 31 januari.
Veronica Jäderlund växte upp i en arbetarfamilj i Södertälje.
– Vi var verkligen arbetarklass. Jag kan ännu minnas alla dessa havregrynsmorgnar, säger hon.
Klasstillhörigheten tog sig fler uttryck än enformiga lågkostnadsfrukostar. Idag ser hon hur traditionstyngda värderingar genomsyrade tillvaron. Hon beskriver det som nedärvda dysfunktioner, inte minst sociala. Omtanken och kärleken från föräldrarna visade sig bland annat i deras sätt att vägleda dottern, att få henne att välja det trygga framför det osäkra, och inte riskera att hamna i en nedåtgående spiral med ekonomiska bekymmer.
Att plugga fanns inte på kartan. Det var uppenbart vad som gällde, och vad som förväntades.
– Behåll ditt säkra jobb, du får aldrig sparken från Scania. Den typen av mentalitet är svår att frigöra sig ifrån, säger hon.
Existentiella frågor redan som barn
Den lilla flickan, Veronica, hade fullt av frågor redan som åttaåring. Det har hennes mormor berättat för henne. Frågor av existentiell art, om religion, liv och död.
– Jag var det vita fåret i familjen, och jag kunde inte förstå att jag inte kunde ändra dem.
Tänk yogastudio.
Tänk sutras.
Tänk en 20-åring som för första gången inser att det finns andra som tänkt och känt så som hon.
Tänk att en ny värld öppnar sig.
Tänk ashtangayoga.
Tänk kritiskt och ifrågasättande.
Och fortsätt så.
Tonårsflickan Veronica vände sig till flera yogastudios, till en början enbart i syfte att bli vig.
Men hon förstod snart att vighet inte var vad yoga i första hand syftar till.
Under den här tiden tränade hon mycket aerobic, afrikansk dans och gruppträning av olika slag.
Mer om Yogagalan
När hon var 21 flyttade hon från Södertälje till Gnesta med sin nuvarande sambo Martin, och där kom hon i kontakt med en studio som höll klasser i ashtangayoga, och yogaläraren började bland annat tala om sutror.
För Veronica var det som om en ny värld öppnade sig.
Hon förstod att det fanns andra som hade tänkt och känt så som hon, att det fanns en samlad kunskap kring frågor som hon hade burit på. Att det fanns en yogisk filosofi, förklaringsmodeller, ett djup.
– Jag insåg att det fanns praktiker och en filosofi med förklaringsmodeller – verktyg som jag kunde använda för att bearbeta min sorg och ilska.
Såg nya mönster och ifrågasatte dem
Enligt Veronica var det en extra poäng att det var just ashtangayogan som hon kom i kontakt med, och därmed tvingades förhålla sig till. Och med tiden även ifrågasätta.
Ashtangayogan med sina hierarkiska serier kan bli en utmaning för en liberalt lagd människa, som tycker om att pröva sig fram, att vrida och vända på invanda mönster, föreställningar och asanaserier. Hon såg nu, även i denna för henne nya värld, mönster som hon behövde bryta.
Hon ville veta mer om varför positionerna nödvändigtvis skulle utföras på ett visst sätt, varför ordningsföljden var så viktig.
Och hon nöjde sig inte med svaren hon fick, som egentligen bara gick ut på att ”inom ashtangayogan gör vi si och så”.
Folkhälsa och yogalärarutbildning, Veronica blir Vevve
Veronica började studera folkhälsovetenskap på distans på Högskolan i Skövde.
– Först såg jag studierna som en paus i det liv som var utstakat för mig, men snart började jag inse att det inte fanns någon väg tillbaka.
Veronica fördjupade sig i yoga, annan träning och anatomi och gick sin första yogalärarutbildning och en utbildning till personlig tränare.
Och någonstans här började intresset för yogan att ta över. Hon gick på workshops och fortsättningsutbildningar. Hon började fundera på att försöka livnära sig som yogalärare. Men vad var det som just hon skulle bidra med? Och hur skulle hon försörja sig?
– Det finns en (vida spridd) bild av yogaläraren som en smal vit kvinna, på bilder från varma länder. Är det vad jag ville bli? En del vill öppna studio, andra vill byta jobb. Men alla vill inte försörja sig, utan kan tänka sig att hålla klasser på annan nivå, i andra syften.
Veronica nådde en vändpunkt, och insåg att hon ville satsa allt på yogan.
Året var 2015, och det ena gav det andra. Hon höll allt fler klasser, och började utbilda, och hon tackade ja till att bli redaktör på då nystartade tidskriften Yoga World.
Och så har det fortsatt.
När hon lätt svettig och med andan i halsen kom till vårt avtalade möte efter att ha gått lite vilse i city och kommit till Nybrokajen istället för Skeppsbron, var det efter ett planeringsmöte med Yogobe, ett företag som erbjuder yogaklasser online.
Och någonstans under resans gång blev Veronica ”Vevve” med sina kollegor, följare och elever.
– Sedan dess lever jag på yogan. Jag förstår att det är få förunnat.
Att på detta sätt ägna sig på heltid åt ett stort personligt intresse medför också risker. Höga ambitioner och otydliga skiljelinjer mellan jobb och fritid, kan leda till att den egna hälsan går förlorad.
Men Vevve har lärt sig att sätta gränser, och hon månar om sin lediga tid.
– Jag kan jobba från fem på morgonen till nio på kvällen, men jag tycker om min ledighet och kan ta dagar då jag bara kraschar.
Via sin blogg och sin podd delar med sig, också av det svåra i livet.
Som att hon under flera år försökt bli gravid med hjälp av IVF, assisterad befruktning, bland annat med ett missfall så sent som i höstas.
– Jag skulle aldrig kunna fungera om jag inte delade också sådant. Med min man är det tvärtom, men han respekterar och förstår att det är mitt sätt.
Just detta – att vi alla är olika, och har olika sätt att hantera situationer, är något som går igen i Vevves syn på yogan, yogalärarens roll och i diskussionen om huruvida yogalärare alls ska korrigera eller assistera sina elever.
När hon lade upp en film på Instagram som visar positionen Hunden där hon står med böjda ben, så löd en kommentar, ungefär: På några sekunder lärde jag mig mer än jag gjort under alla år hittills.
Hunden varken kan eller ska utföras på samma sätt av alla.
Därför är det förlösande att se en etablerad yogalärare tillåta sig att böja på benen.
Finns det något råd du skulle vilja ge till alla som går i tankar på att bli yogalärare, vilket Yoga för dig skrivit mycket om?
– Jag säger till mina elever från första dagen av utbildningen att de ska ifrågasätta allt jag säger. Jag kan förstå att vissa yogatraditioner, som ashtanga och iyengar, kan kräva viss disciplin, och att man inte bara kan plocka russinen ur kakan. Men du måste ändå ifrågasätta.
Hon visar ett exempel med höftlederna. Beroende på hur de är konstruerade så kan det vara enkelt eller helt omöjligt att sitta i lotusställning.
– Och innan du klarar ashtangayogans första serie, där lotusställningen ingår, får du inte gå vidare till andra serien, enligt den traditionen.
Den anatomi som ligger bakom sådana positioner, är bristfällig. Om vi inte inser att all korrigering och assistering ska syfta till att förklara dessa skillnader mellan oss, och att alla positioner ska se olika ut beroende på vem som utför dem, så riskerar vi att skada oss.
Samarbeten, konkurrens och missunnsamhet
Veronica har som yogalärare etablerat en mängd relationer och samarbeten med andra yogalärare och studios, vilka betyder mycket för henne och hennes verksamhet. Men åren inom yogans värld har fått henne att inse att den även rymmer mörka sidor.
– Det finns jättemycket konkurrens inom yogan, och en missunnsamhet. Många vill inte dela med sig, en del yogalärare exkluderas ur vissa sammanhang och man pratar skit om andra studios.
Veronica har lärt sig att se att den värld som öppnade hennes liv, yogans, har fel och brister, på samma sätt som alla andra världar.
Idag kan hon inte bara förstå varför hon lämnade den värld som hon vuxit upp i, och det liv som var utstakat åt henne, utan också de bakomliggande orsakerna till varför hennes föräldrar agerade på det sätt de gjorde.
Hon ger uttryck för en nyvunnen närhet till sina föräldrar.
– Jag förstår nu att de (föräldrarna) inte hade tid och utrymme för alla mina frågor, att jag inte hela tiden kunde vara huvudrollen i deras liv. Att jag inte kan göra om dem.
Idag fokuserar Veronica Jäderlund på sådant som hon rår på.
Annat har hon släppt, och försonats med.
Så, låt oss ta den igen, Vevves hälsning till alla som går i yogalärartankar.
Till alla som läser detta.
Tänk kritiskt och ifrågasättande.
Och fortsätt så.
Mer om Veronica Jäderlund
- Bor i Gnesta med sin sambo Martin och hunden Chewbacca.
- Utbildad inom: folkhälsovetenskap, samtalscoachning, idrottsmedicin och anatomi utöver flera yogalärarutbildningar och fördjupningsworkshops.
- Driver Everyday Yoga School.
- Aktiv på Instagram @vevvejaderlund, med en youtubekanal och med poddarna Yoga 360 (tillsammans med Sara Hoy) samt Kalibrera din inre kompass – om andlighet och personligt ledarskap
- Aktuell som: En av de nominerade i kategorin Årets yogalärare som delas ut på Yogagalan.
Fotograf till de tre infällda bilderna: Jenna Malin
