Lever du i en yogabubbla?
Yogayama
Ett steg som är minst lika viktigt att ta som det vi en gång tog då vi klev på yogamattan för första gången, är steget ut från det varma, inkluderande yogarummet och den mysiga rawfood-bakelsestunden med likasinnade, ut i det verkliga livet, ut i verkligheten.
Många lyckas omsätta och använda den kraft, de verktyg och den inspiration som de får från sitt yoga-community i vardagen så att den innefattar en naturlig del av självreflektion och medvetenhet, byggd på yogans värdegrunder.
För en del är det dock en sådan obehaglig tanke att när de väl hittat yogan bestämmer de sig för att helt enkelt hoppa över det steget och istället vara kvar i bubblan. Antingen genom att gå all in och ständigt vara i retreat-mode, eller genom att dela upp sig själv. De blir då en person på jobbet och i vardagen och en annan person i yogasammanhang. I bubblan kan man prata med en annan röst, lite mer dämpad, man kan diskutera saker men aldrig kontroversiella ämnen eller ställningstaganden, man vill inte riskera att bli tagen för att vara icke-yogisk. Behöver man ta upp något som kan kännas obehagligt löser man det genom att avsluta sina mejl med Love and Light. Det kan ibland liknas vid att förenkla livet, undvika det som skaver eller att inte ta ansvar fullt ut.
Ett steg som är minst lika viktigt att ta som det vi en gång tog då vi klev på yogamattan för första gången, är steget ut från det varma, inkluderande yogarummet.
Jag har själv levt in och ut i olika bubblor genom åren och jag kommer så väl ihåg första gången jag reflekterade över det och kunde sätta ord på diskrepansen mellan vad som pågick i bubblan och vad som var verklighet.
Läraren som jag då gick hos betydde oerhört mycket för mig. Hon pratade så vackert på alla klasser och jag kände stor tillit till hennes insikter. Vikten av att vara förlåtande, se det goda inom varje varelse och att vara grundad och stark.
En dag efter klassen hade vi sällskap och på bussen fick hon en sittplats och jag stod upp bredvid och vi pratade. Det var helt fullt och framför henne stod en kille med en ganska stor ryggsäck. När han plötsligt vände sig om råkade han boxa till henne i huvudet med sin ryggsäck. ”Men för helvete, se dig för!” utbrast hon och puttade till hans ryggsäck. Jag mötte killens blick och han såg lite rädd ut.
Inget konstigt alls egentligen, en helt vanligt förekommande scen som förmodligen händer varje dag på en buss, spårvagn eller tunnelbana någonstans, men jag reagerade starkt.
Någonstans där började jag förstå att det enda som är utveckling på riktigt är om det du lär dig kan praktiseras i verklighetens vardag. Det är ju där du testas, utmanas, får omsätta ord till handling. För glöm inte det – i yogabubblan är livet enkelt!
