De bästa yogalärarna är också goda berättare
Utan berättelser är vi ingenting. Annelie Bränström-Öhman om ett av våra mest grundläggande behov.
Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum skriver i en av sina böcker att berättandet är ett av människans grundläggande behov. Utan förmågan att berätta blir vi inte begripliga vare sig för oss själva eller vår omgivning. Att förmedla känslor är nästintill omöjligt utan att ge dem formen av en berättelse, menar hon. Ju större känslotyngd, desto viktigare blir det att berätta den. Sorgen efter en förlorad kärlek, eller en bortgången förälder. Ett barns födelse eller återseendet av en vän du trodde att du hade mist.
Ja tack, jag vill ha nyhetsbrev från Yoga för dig!
Rummet där du stod när det hände, väderlek och vilka kläder du bar, dofter och ljus – allt sipprar in i minnet av och berättelsen om känslan. Mest synligt blir detta narrativa känslomönster i de kollektiva minnen vi delar av särskilt dramatiska händelser i världen. Olof Palmes eller Whitney Houstons död, tsunamin i Thailand… Minnena bärs av ett när, var och hur – likt men olikt; unikt för var och en av oss och de känslor vi förknippar med det.
På ett mer vardagligt plan präglar berättandets grundstruktur ofta själva språkbruket. Inte minst under årets första månader, när vintermörkret fortfarande håller dagarna i ett stadigt grepp. Hur vi då tröstas av att försäkra varandra att ”nu har det vänt!”. Ljusets återkomst och dagsmejan i mars blir motsvarigheten till vändpunkten i romanen eller filmen när hjältinnan besegrar demonerna och hittar vägen hem igen.
Som professionell läsare och författare är jag emellanåt snudd på överkänslig för sådana språkliga känslospår. Men nog finns de där. Har man en gång börjat se dem, så upptäcker man dem nästan överallt. Inte minst i yoga. De bästa yogalärarna i mitt tycke är också goda berättare, med förmåga att förmedla yogafilosofins grundläggande tanke om att allt hör samman; att allt är progressivt. Med andra ord: en berättelse om våra kroppars och sinnens resor i tiden och i världen. I namnen på varje asana glimtar fragment ur de urgamla sagorna fram som bokmärkesglitter. Äventyrets möjlighet bor i kobrans välvda bröst, i lejonandningens utsträckta tunga…
Men hur berättar man vad som ”händer” under (eller som en följd av) ett yogapass?
För en joggare eller en maratonlöpare är det uppenbart att varje lopp har sin början, sin uppförsbacke innan mittpunkten och sin lättnad i slutet. Men hur berättar man vad som ”händer” under (eller som en följd av) ett yogapass? ”Prana-flödet”, som det heter på de införståddas lingo.
Jag brukar försöka utmana mig själv med att låta yogan rota sig i vardagen. Få kroppens känslominnen från plankor och solhälsningar att följa med mig in i köket. Låta handens kunskap och fotsulans balanssinne aktiveras också i potatisskalning, hopvispandet av en bechamelsås och nedlyftandet av finporslinet från översta hyllan.
Det går bättre vissa dagar än andra. Men onekligen gör det de vardagliga sysslorna roligare. Eller åtminstone mindre förutsägbara. ”Jaha, du menar mindfulness?” tänker säkert några. Och förvisso finns det likheter. Men jag skulle nog snarare säga att det är förmågan och behovet att berätta som är hjärtat även i den sinnesfokusering och närvaro som brukar förknippas med mindfulness.
Tilliten till att ögonblicket rymmer sin egen specifika vikt. Att nuet är sin egen mening. Precis som nästa ögonblick och nästa igen.
Det är där berättelserna om våra liv pågår. Dem som vi delar med varandra, på nytt och åter. Bryter bröd; samsas vid stol och bord i livsrummet.