Karin Rosell: Ikväll somnar jag sött igen (förmodligen)…
Pexels
Karin Rosell om att tappa bort sig själv och att våga hitta hem igen.
Att våga. Att hoppa. Att gå din väg. Mod, ett ganska laddat ord. Mod, till vad?
Vi styrs i mångt och mycket av rädsla. Rädslan att misslyckas, rädslan för att inte vara omtyckta, rädslan för vad andra ska tycka om oss (jante, denna jantelag) och rädslan för vad det där modet faktiskt ska ge oss.
När jag coachar mina klienter, håller yogaklasser eller yogaretreat landar vi allt som oftast i vad som håller oss tillbaka. Och modet, att våga är det som saknas i många fall. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får.
I höstas kunde ni läsa i min krönika att den här fröken var ganska trångbodd, på 48 kvadrat mitt på avenyn i Göteborg, ett mycket vågat beslut för en lantlolla som jag. Jag, bondflickan som trampat jord varje dag på stigar i skog och mark. Som vet att jag behöver luft och rymd för att få sinnesro, tog beslutet och hoppade. Jag bosatte mig med kärleken mitt i stadens kärna med myller och asfalt. Inte en trädstam att krama (utan att bli helt idiotförklarad i alla fall, haha…), inte en tyst glänta att meditera och andas i så långt ögat kunde nå, och inte en horisont att vila blicken på. För att få motsats, kontrast, fick kärleken gå med på att skaffa det där yogahuset på ön, som jag skrev om i min förra krönika, så mina behov också blev tillgodosedda. För första gången i mitt liv, har jag äntligen vuxit in i rollen av mig själv, att jag förstår att jag blir en mycket snällare version av Karin, om jag även ser till att tillgodose behoven hos mig. Inte bara hos andra.
Så kämpade vi på, mellan kontrasternas värld, samtidigt som vi båda reser mycket i våra jobb. Jag som yogainstruktör och föreläsare och min kärlek som hockeytränare. Varje kväll en ny säng, en ny kudde, en ny sida att stiga upp ur sängen på. Mina fantastiska numera i stort sett vuxna barn, hade också en stor plats i våra liv så klart. Så även där när jag till fullo klev in i mammarollen och adderade ytterligare ett boende, en ny säng, en ny kudde och ny sida att kliva upp ur sängen på.
Till slut en morgon sa min kropp, stopp. Nu räcker det. De välbekanta symptomen, som alla vi som varit på väg in i eller med dunder och brak passerat den berömda väggen känner till, kom tillbaka med full kraft. Min högra sida, min yang, började tala om att den inte längre orkade. Domningar, förlamningskänslan tilltog och sömnen lyste natt efter natt med sin frånvaro. Jag skapade yogaklasser för mina deltagare med temat bättre sömn, och de älskade det. Det kom små meddelanden, mejl och även blomsterbud till min dörr, som tack för att de äntligen kunde sova gott igen, och de ville boka nästa kurs, nu genast!!
Den där känslan av att inte vara på riktigt, upptog en större och större del av mitt vakna jag.
Men yogafröken, som levererade allt detta, sov inte alls. Och den där känslan av att inte vara på riktigt, upptog en större och större del av mitt vakna jag. Vem var jag att leverera allt detta, när jag själv låg sömnlös. Vem var jag att coacha andra, när jag själv stod på klippkanten igen, för tredje gången i mitt 43-åriga liv?
Så mod!! Mod att förändra. Mod att meddela kärleken, att den här lösningen som funkar bra för dig, inte är en lösning som fungerar för flickan som behöver luft, rymd, vatten och en horisont att vila blicken på. Träd att krama för att hämta kraft och mylla att stoppa ner barfota fötter i.
Och vad blev resultatet?
Jo, livet tackar mig. Jag vågade. Jag hoppade. Jag tog ansvar för mina behov och mitt liv. Den här krönikan sitter jag och skriver i ett vackert lite för stort hus vid havet i Göteborgs skärgård. Och alla mina behov är tillfredsställda. Jag har en säng att sova i. En kudde att vila mitt huvud på. Och varje morgon vet jag på vilken sida jag ska kliva upp ur sängen.
Och till frågan ni alla ställer er, sover jag nu om nätterna? Ja mina vänner, som ett litet barn. Och i mitt sovrum, som nu är lika stort som hela lägenheten på avenyn, har jag alltid en yogamatta utrullad, ett litet altare med ljus, en buddha och min änglakortlek. Jag vaknar och drar ifrån gardinerna och andas! Yogamattan väntar på mig, och mina trogna vänner änglarna guidar mig varje dag. Och min högra sida, min yang, har kommit tillbaka. Vi är numera kompisar igen, vi är ett.
Ha en fin sommar nu mina vänner och glöm inte se dina behov, skrapa ihop lite extra mod, och hoppa!
Här ovan kommer några frågor jag ofta ställer till mig själv, när jag känner att jag inte längre är jag. Så om du vill, sätt dig i din favoritvrå, se till att bara du är hemma och fundera över en kopp te en stund. Svaren kommer att göra dig allt från förvånad till sorgsen, stolt och kanske extremt tacksam. Men allt är precis som det ska vara. Så vila tryggt i det. Och när modet finns, just det, hoppa!
Det här tycker jag att du ska fundera på:
- Vad jag tror att jag är.
- Vad jag skulle vilja vara.
- Vad jag vill vara i andras ögon.
- Det som andra önskar att jag ska vara.
- Bilder av mig som andra manat fram och som jag accepterat.
- Vad jag vill bli.
