Skador är en vardag för många yogalärare
Malin Wittig
Många yogalärare drar på sig skador – men så behöver det inte vara. ”Vi måste lära oss av våra egna och andras misstag”, menar Sara Ström, som utbildar yogalärare på Nordiska Yogainstitutet Virya yoga.
Att yogalärare skadar sig är vanligare än man kan tro. Många har vittnat för oss på tidningen om skador de ådragit sig av sin praktik – och det rör sig om allt från höft- och knäproblem till en förlamning i armen på grund av felaktigt utfört huvudstående. Sara Ström, som utbildar yogalärare på Nordiska Yogainstitutet, instämmer i bilden – alldeles för många yogalärare skadar sig.
Lästips
– Det är en utmaning som jag tror att yogalärarkåren står inför nu, att lära sig av sina egna och andras misstag, och inte göra om dessa. Att hitta ett smartare sätt att yoga, som passar en modern människa och en modern människas kropp, säger Sara Ström.
Som befolkning blir vi allt mer stillasittande, och det måste man både som utövare och lärare ta hänsyn till, menar hon.
– Det kanske har funnits en annan syn på skador tidigare, men alla kroppsliga verksamheter och yrken utvecklas, så vi måste vara smarta och anpassa oss. Jag, och mina kollegor på Nordiska Yogainstitutet, jobbar utifrån mantrat att yogan ska vara till för individen, individen är inte till för att passa in i yogan.
Hon berättar att hon ofta får specifika frågor om olika positioner. Det kan vara frågor som till exempel: ”ska jag ha ner hälarna i hundens position?”.
– Det är en klurig balansgång. Alla kroppar är lite olika, så alla instruktioner är inte allmängiltiga. Dessutom är våra kroppar organiska och anpassningsbara, de förändras med tiden. Så en instruktion som var rätt för dig för ett halvår sedan, behöver inte vara rätt idag. Det blir ofta en gråzon.
Sara berättar att hon själv har drabbats av skador, som begränsat hennes fysiska praktik – bland annat i hamstringsmusklerna, på baksidan av låret.
– Jag vet exakt när det hände. Det var en lärare som använde mig som demonstrationsperson, och pressade in mig i en position betydligt djupare än vad jag hade klarat på egen hand. Det är vanligt att folk skadar sig just när de utsätts för en yttre kraft.
Med tiden har hon förändrat sin undervisning, baserat på alla erfarenheter hon samlat på sig.
– Nu lägger jag sällan på yttre kraft när jag undervisar. Jag kan använda mina händer, i assisteringar. Jag använder min fysiska kropp för att ge stöd och visa riktning, men låter eleven använda sin egen styrka. Till exempel låter jag dem pressa mot min hand. Det tycker jag fungerar bra.
Hon menar att överansträngningar, tillsammans med yttre påfrestningar, är de vanligaste orsakerna till skador inom yogan.
– Överansträngningarna kommer ofta av för lite variation, men vi ser även en, rent generellt, ganska låg kroppskontroll och kroppsmedvetenhet. Det är vanligt att man utgår från formen – hur en position ”ska” se ut, och sedan försöker pressa sig in i den. Det är som att ha beställt en för liten bröllopsklänning, som man bara måste i – ”nu jäklar ska det gå”.
Inom yogan finns en tradition av att man ska känna efter, men också en där man ska ”jobba igenom sin smärta”.
– Själv skulle jag aldrig någonsin jobba i smärta. Fast man måste skilja på vad som är smärta och vad som känns lite obehagligt, det kan vara en svår uppgift för folk överlag. Men i smärtsituationer tycker jag man ska gå efter regeln att hellre backa än pusha. När vi har smärta försöker kroppen och/eller det mentala säga något till oss.
Ibland påstås det att yogan får gamla krämpor att komma upp till ytan, men det är ett synsätt Sara vänder sig emot.
– Många kallar det för att ”öppna upp kroppen”, men personligen tycker jag det är bland det dummaste jag hört. Om du får ont av yogan och gamla skador väcks till liv – då gör du något fel, och bör anpassa den fysiska praktiken. Man ska inte få ont.
Sara har, tillsammans med kollegan Robin Tåg, identifierat ett antal områden där risken för skador är som störst – som till exempel hamstringsmuskulaturen, axlarna och ländryggen.
– Andra riskområden är knäna och nacken. Knäna hamnar i många utsatta lägen. När man placerar fötter och höfter på ett visst sätt kan det bli ett triangeldrama där just knäna tar stryk. Om man belastar nacken, som vid huvud- eller skulderstående, behöver man ha extremt bra koll på vad man gör för att minimera risken att skada sig.
På Nordiska Yogainstitutet arbetar man utifrån viryayogans system.
– Det säger en del om i vilken ordning man bör ta saker. Det är skapat för att man ska röra sig hälsosamt, med anatomi och biomekanik i ryggen. Allt sker i medvetenhet och närvaro och man utgår från grunden du står på. Hur du sätter i händer och fötter, vad du har för avstånd. När vi jobbar med mobilitet talar vi om stabilitet och expansion. Du måste stabilisera, hitta styrkan, innan du kan sträcka ut eller förlänga.
Sara påpekar att vi inte får bli begränsade av rädslan för skador.
– Självklart ska vi vara medvetna om att skador kan uppstå, och dessa ska vi försöka minimera. Samtidigt får vi inte bli rädda för att röra på oss och att använda våra kroppar. Det är helt enkelt en balans, och mycket kan vi fortfarande utveckla för att minska skadorna och samtidigt förbättra hälsan och öka rörelseglädjen.
