Yogiska tankar hos klassiska författare
För hundra år sedan influerades europeisk skönlitteratur av en politiskt präglad hälsotrend som inkluderade begrepp som yoga. Rebecka Bülow blickar tillbaka och ställer frågor om samtiden.
Yoga och litteratur har flera kontaktpunkter, den mest självklara i gamla skrifter som Yoga Sutras. I den västerländska litteraturen hittar vi idag en mångfald av yoga. Men yoga och besläktade traditioner och filosofier har influerat europeisk skönlitteratur sedan en lång tid tillbaka.
Under 1900-talets första årtionden fanns litteratur och yoga i samma sfär. Det var då, på det grönskande schweiziska berget Monte Verità, som en grupp unga tyskar och ungrare startade en rörelse med samma namn som berget. Dit kom viktiga personer inom flera fält, som konstnären Paul Klee, sovjetledaren Vladimir Lenin och antroposofen Rudolf Steiner. Många författare åkte också dit, som Hermann Hesse, Else Lasker-Schüler och Erich Mühsam.
På Monte Verità blandades intellektuell, politisk, spirituell och fysisk praktik, och dessa olika aspekter lyfte varandra.
De som organiserade Monte Verità var pacifister och vegetarianer. De var inte de enda i sin tid som levde efter dessa idéer, utan var en del av Lebensreform (livsreform), ett renlevnadsideal som spritt sig i framförallt den tyskspråkiga delen av Europa sedan sent 1800-tal. Deras ideologi kan delvis förklaras som en reaktion mot den ökade industrialiseringen och konsumtionshetsen som redan för hundra år sedan var stark i den europeiska medel- och överklassen. Då liksom nu var det sällan de fattigaste som aktivt valde livsstilen som utövades i grupper som Monte Verità, utan rikare personer som fått ta del av konsumtionsöverflödet, och därför också kunde säga nej till det.
Den som ser bilder från Monte Verità slås av likheten mellan människorna där vid förra sekelskiftet, och 1960-talets amerikanska hippies (detta påpekas i dokumentären Freak Out! av Carl Javér som handlar om just Monte Verità). Det påstås ofta att det var under den kaliforniska hippiekulturens blomstring som yoga kom till västvärlden. Då gjorde The Beatles sin Indienresa, och Indra Devis yogaundervisning i USA fick ett större genomslag.
Men som det går att läsa i bland annat Mark Singletons bok Yoga Body (2010) är historien om hur yoga kom till väst mer komplicerad, och sammanflätad med den europeiska närvaron (främst genom kolonialiseringen) i Indien. Det är därför inte konstigt att många av dem som var en del av Lebensreform och liknande hälsorörelser var bekanta med yoga – även om den yoga de läste om inte såg ut som den fysiska yoga som är populär i västvärlden idag. Mer korrekt är att påstå att de var intresserade av filosofi och historia med rötter i Indien, som hinduism, buddhism och jainism.
Den fysiska aspekten som utgör större delen av den moderna västerländska yogarörelsen fanns på Monte Verità på andra vis än genom yoga. Dansare lockades dit, som Isadora Duncan, Mary Widman och Rudolf Laban, vilka alla var viktiga för den moderna dansens framväxt. På bilderna från dansarnas arbete är de ofta nakna eller mycket enkelt klädda, och rörelserna verkar frigjorda, ibland till och med groteska – en för den tiden kontroversiell stil. Dansen, relationen med den egna kroppen och dess förmågor, allt detta liknar den moderna västerländska yogarörelsen, som ofta går ut på att bli medveten om och känna kroppen genom rörelser.
I litterära och filosofiska kretsar blomstrade under denna tid ett intresse för buddhism, vilket förstärktes av den inflytelserike 1800-talsfilosofen Arthur Schopenhauer. Hans filosofi har många likheter med buddhismen, med resonemang kring alltings förgänglighet, samt hur rätt vilja, koncentration och strävan kan få oss att sluta göra skillnad mellan oss själva och andra och uppnå ett annat stadium, där livets njutningar ter sig tomma.
En av de författare som inspirerades mycket av Schopenhauer var Hermann Hesse. I Freak Out! skildras hur Hesse kom till Monte Verità för att bli kvitt sina alkoholbekymmer, och stannade där i flera veckor. För den som läst Hesse är referensen till buddhism uppenbar, i romaner som Siddharta (1922) och Stäppvargen (1927).
Siddharta handlar om Siddharta Gautamas liv innan han nådde upplysning, blev Buddha. Hesse berättar hur Siddharta prövar olika vägar för att nå dit, följd av Govinda. Boken diskuterar existentiella frågor som inre och yttre vägledning. Begrepp som samsara (här tolkat som steget innan upplysningen, en illusion som innebär fortsatt återfödelse och därmed fortsatt lidande) och nirvana (själva upplysningen) står i fokus.
Siddharta har fått klassikerstatus och har miljoner läsare världen över. Det diskuteras dock sällan att boken är en buddhistisk berättelse berättad genom en europeisk mans penna, under samma tid som europeiska länder höll stora delar av Sydostasien som kolonier. Vad gör det med berättelsen och läsningen?
På Monte Verità blandades intellektuell, politisk, spirituell och fysisk praktik, och dessa olika aspekter lyfte varandra. Människorna där gjorde vad vi försöker göra när vi skapar samband mellan praktiken på mattan, de texter vi läser och hur vi verkar i världen. Gemenskapen på berget splittrades dock under andra världskriget. Många som varit med om Lebensreform migrerade till USA och blev en orsak till hippiekulturens framväxt, några visade sig vara nazisympatörer, och andra motståndare (bland dem finner vi Hesse).
Författarna som verkade under Lebensreform är alla döda, men vi har kvar deras verk och livshistorier att förhålla oss till – kanske kan de ge nya perspektiv på både vad vi gör på yogamattan och när vi lämnat den.
Text: Rebecka Bülow
Hermann Hesse lät sig inspireras av bland annat buddhismen. I sin klassiska roman Siddharta tar han upp existentiella frågor om yttre och inre vägledning. Foto: wikipedia.org
Populärt just nu
