Virpi Pahkinen hittar till lotushemmet

Hon har uppträtt i ett 50-tal länder, debuterat som författare och påbörjat ashtangayogans tredje serie. Dansaren och koreografen Virpi Pahkinen, som tidigare år varit med i stundande dans- och yogafestivalen, berättar här om sina yogaupplevelser, om bokstavsmeditation och längtan efter att vandra barfota bland mossa och blåbärsris. (Denna intervju även publicerad i Yoga för dig 2014 4.)
Danscentrums pentry, Östermalm, Stockholm. Flätorna i mohikanfrisyren är uppsatta mitt på huvudet och när Virpi Pahkinen sträcker fram handen för att hälsa hörs applåder från en angränsande undervisningssal. Bakom den stängda dörren brukar hon själv allt som oftast repetera, mellan allt turnerande. Nu strömmar eleverna ut, inklusive läraren, som glatt ropar till Virpi:
”Jag hade bokat till 19 men jag kommer inte att använda hela tiden, så att du vet!”
Hon svarar skrattande:
”Jo, men jag har en intervju så jag måste ändå fortsätta babbla på här.”
Tystnaden är annars lika viktig som det talade ordet, låter hon oss förstå. Och halvvägs in i samtalet vill hon ta en paus för att svara på ett viktigt meddelande om ett uppdrag från utlandet. Inte ett ord yttras på flera minuter. Sedan: Tystnad.
När andningen fungerar lämnar man de plågande inre dialogerna och känner sig som en lycklig droppe i oceanen.
Ett av adjektiven från hennes självbiografiska roman Ormbäraren råkar här komma ypperligt väl till pass. Ja, så ypperligt väl passar uttrycket, och som ingen annan sitter hon på andra sidan av det vita bordet och tycks vara just det. Tystglad. I mellanrummet.
Nu hördes skridskoskären över sjön Päijänne tydligt. Under bråkdelen av en sekund reflekterade det rostfria kromstålet månens glans. Mitt i en piruett och med den tioåriga konståkerskans omättliga fascination för rymden och nebulosor starkt närvarande. Virpi Pahkinens uppväxtår i Jyväskylä i mellersta Finland innebar många nattliga konståkningspass och när resten av världen låg och sov kunde hon koncentrera sig som bäst. Som barn blev hon diagnosticerad med kronisk astma och ordinerades vila, men istället trotsade hon läkarnas förbud.
”Jag fick ledigt från skolgymnastiken och avråddes från att anstränga mig fysiskt, det var vad man trodde var bäst på den tiden. Men jag gjorde tvärtom och ökade på träningen vilket ju visade sig vara rätt beslut, annars skulle jag kanske vara jättesjuk idag.”
Att röra på sig hade även med hennes andliga sökande att göra.
”De stunder när jag åkte konståkning eller tränade gymnastik så glömde jag bort alla grubblerier. Som barn funderade jag mycket på vad som var meningen med allt, ganska plågsamt, men när jag rörde på mig så glömde jag de där problemen för en stund.”
Hon gör en paus.
”Så man liksom sprang ifrån gud kan man säga. Numera dansar jag för att komma närmare anden.”
Men troende vill hon inte kalla sig.
”En finsk poet säger så vackert att ’tro är inte att
man måste tro på någonting’. Själva verbet, att tro, är intransitivt, och klarar sig utan objekt. Jag tror mer på den förenande länken som finns mellan alla levande organismer tack vare våra tallkottkörtlar, det som kallas för the spirit molecule.”
Hur förhåller du dig till de existentiella frågorna idag?
”Jag, som alla andra, måste leva med de här okända sakerna. Varje dag har sin okända nämnare och hur skulle vi egentligen kunna leva om vi inte hade den här frågan om vad som är meningen med livet, med oss? Det är det som får oss att gå vidare eller att gå djupare. Hade vi svaret skulle vi kanske vara förtidsdöda.”
Hur ser din vardag ut rent konkret utifrån det förhållningssättet?
”Jag tror på att ha en viss improvisatorisk motor och att varje dag ha ett inslag av både djup och lekfullhet, både disciplin och överraskning. Även om det är samma verk som ska spelas ett flertal gånger på en och samma scen så kommer man in till den där dansplattformen från olika portar beroende på dagen. Ibland kan man komma in via en otrolig gråhet, nästan så att man är sömnig, för att sedan, så fort man kommit till scenljuset, övergå till att dammluckorna plötsligt öppnas. Det är en förberedelse som kroppen har lärt sig för att spara energi. Man ska vara lågmäld och man ska inte ha ’onödigt roligt’ på föreställningsdagen. Det är en mycket klok förberedelse. Någon annan gång måste man gå in via panikens port på grund av att det kanske har varit svåra omständigheter kring att bygga upp föreställningen tekniskt. Ibland har man inte ens tid att ordentligt värma upp, utan har bara fem minuter på sig innan man ska vara på scenen. När hjärtat klappar av oro, får man sitta några minuter i lotusställning och tro på att man klarar sig ändå. Sedan finns även naturinspirationens port till exempel när man lyssnat på myrstacken eller så går man genom den hemliga nattens port då man bärs av minnet av ett spännande möte i nattklubbsdimman.”
Hon tilläger med ett skratt att hon om hon varit född på 80-talet skulle ha varit dj nu.
”Men det närmaste jag har kommit är ett sommarjobb som dj på den finska landsbygden när jag var ung. Det var ett självständigt jobb och jag fick varva finsk tango med Nina Hagen.”
Ett åtta till fem jobb är inget hon eftersträvar.
”Jag lever inte så inrutat i min vardag, tiderna är väldigt olika hela tiden. När jag jobbade som figurant och dansare på Dramaten på 90-talet hade jag när det var som mest hektiskt tre föreställningar per dag och dessutom försökte jag hinna skapa egna föreställningar vid sidan av. Två barnföreställningar på förmiddagen och en långkörare på kvällen lärde mig mycket teaterdisciplin. I dag kan jag knappast ens fantisera om en fast anställning. Jag trivs med frilansdynamiken.”
Virpi Pahkinen är en av Nordens ledande koreografer och solodansare och har uppträtt på dansscener i över 45 länder. Hennes karriär har även tagit henne till ovanligare scener som biblioteket i Alexandria och Nobelfesten i Stockholm. Hon har skapat flera koreografier för internationella danskompanier som polska Balet Poznanski, Vietnam National Opera Ballet och Stockholm 59° North. Hennes dansstil har beskrivits som organisk och djurlik, något som utan tvekan framgick vid uppträdandet på Liljevalchs i söndags. Föreställningen Fold genomfördes mitt bland alla skulpturer och med publiken på bara några meters avstånd.
Du har ofta med ormen som symbol, hur kommer det sig?
”Det började med ormdrömmar för länge sedan, att jag såg flygande ormar som lämnade sitt gyllene skinn i luften. Alltid efter en ormdröm har jag känt mig extra stärkt på något sätt, det har med förvandlingens kraft att göra, och transformationens ström. Min nya bibel är en bok med väldigt vackra fotografier av ormar mot svart bakgrund av Mark Laita. Dessa kringlingar bildar hisnande ormbilder, ett eget alfabet. Att titta på dessa sinnliga och sirliga ormbilder kan väcka nya rörelseord hos mig. Det är som en alfabetsmeditation.”
Vad gör du när inspirationen tryter?
”Jo men du vet, om jag har bokat två timmar här i studion och betalar pengar för att vara i den så kan jag inte bara ligga på golvet och vänta på inspirationen. Det är på något sätt så att man har installerat sin mjukvara så att man bara går till sitt dansrum utan att tveka. Men det är skillnad på discipliner, med orden är det helt annat, om du får några tankar eller idéer eller en viss formulering måste du nästan pränta ner det direkt annars försvinner det, dansmaterial lagrar man i ett annat minne. Om du har blivit inspirerad på en plats kanske du har supit in den platsen och sedan kan du processera den långt senare. Orden är mer flyktiga.”
1997 kommer yogan smygandes in i Virpi Pahkinens liv då en vanlig proffsdansklass ersatts av hathayoga just här på Danscentrum. Så småningom blir hon en hängiven och dedikerad ashtangayogi och yogar bland annat för Maria Boox, Gittan Hendele, Petri Räisänen, Eddie Stern och Lino Miele. De första åren är dock tålamodsprövande då det handlar mycket om framåtböjningar och Virpi är van att börja dagen med höga benspark.
”Jag kände mig uttråkad i början men innerst inne visste jag att det är en nödvändig fas, någon sorts bearbetning av gammalt material. Numera tillför yogan mycket glädje i mitt liv och är en hjälp i dansen, särskilt i andningen. Ibland vet man inte vad man behöver gå igenom. När den där sanningsspegeln så otäckt börjar titta fram då måste man möta de där sakerna.”
I boken Ormbäraren förklaras att bakåtböjningen i duvans ställning är som en spegel där även obehagliga sanningar avslöjas. Hon skriver: ”Den som byggt en bro till sin skuggsida med den här ställningen kan inte fly undan sig själv. När rädslans alla myror, ensamhetens skorpioner och den obestridliga visdomens elefanter marscherat över mitt bakåtböjda hjärta börjar den mörka tomheten fyllas av vitt ljus”.
Efter ett möte med naturfolket i Ecuadors djungel tycker hon att yogan har fördjupats.
”Jag gick igenom en ayahuascaritual och drack en brygd gjord av dödens lian och psykoaktiva blommor, vilket är starkt hallucinogent och helande. Djungelorkestrationen av fåglar, grodor och insekter var fantastisk och det var som ett grönt universum som vibrerade hela tiden. Först fruktade jag att inget skulle kännas värdigt eller fint längre och att ingenting skulle ha någon större betydelse efter den här toppupplevelsen. Men det var tvärtom – allting blev ännu mer betydelsefullt. Jag ser det som människans utveckling och möjlighet att få den här naturkontakten, det är något som vi redan har men vi kanske behöver en extra påminnelse.”
Vilka reaktioner har du fått?
”Yogisar blir fascinerade men de får dock inte för sig att springa till djungeln för att prova på. Andra får en tankeställare. Ayahuasca är kanske en sådan sak man måste höra om från flera håll för att själv våga prova och när synkronisationen hjälper till så tror jag att det kan upplevas som livsomvälvande.”
Även den svenska naturen känner hon en djup samhörighet med.
”Jag längtar till Hellasgården i augusti och att gå barfota i mossan och att plocka blåbär, blåbärsdimensionen, det spelar ingen roll hur mycket man plockar utan bara att man är där.”
Helst vill hon hinna med att röra sig i så många olika världar som möjligt.
”Jag kan inte bara vara i ett sammanhang, jag måste kunna röra mig fritt, hoppa mellan världar, för att må bra. Mina närmaste vänner är inga yogisar. 2006 då jag hade blivit fast i ashtanga nådde jag en vändpunkt. Jag kom hem från Berns nattklubb klockan fyra och skulle stå på mattan och gå på Lino Mieles helgkurs klockan sju. Det gick ju bra och det var kul att pröva gränserna och vara hyperstimulerad mötandes nattens och morgonens gränsland, men det håller inte i längden. Det har varit så mycket koreografiska uppdrag och föreställningar den senaste tiden att jag inte hunnit med några yogaläger. Det här året lär inte bli något superyogaår heller. Men tack och lov har man så mycket self practise och erfarenhet att vart man än reser hittar man till lotushemmet och kan göra yoga i vilken del av världen som helst. Det är inget tungt bagage att släpa efter sig. Det är ett lotushem som lyfter.”
Vad betyder yoga, för dig?
”Egentligen är det bästa med yoga att du kommer i kontakt med din andning. Det spelar ingen roll hur mycket du har yogat eller hur långt du har kommit. När andningen fungerar lämnar man de plågande inre dialogerna och känner sig som en lycklig droppe i oceanen. Men det är lätt att det grumlas av andra önskningar, och ibland kan man bli så lyckohög när man gör långa serier att man känner sig helt drogad i flera dygn. Eftersom omgivningen inte upplever samma sak kan man liksom göra något slags bedömningsfel. Kanske är alla runtomkring dig jättestressade och har massor som oroar dem och du går bara runt och är yogalycklig och harmonisk som ett lamm liksom, det blir inte bra.”
Hur tacklar man det då?
”Genom medvetenhet om vad som är orsaken till de här sakerna.”
Har du fått några reaktioner på det?
”Nej det är inte så att jag visar det utåt på det sättet, jag vill inte gå och basunera ut att wow livet är fantastiskt, jag är inte så extrovert till min läggning. Man måste bara hejda sig lite och ha lite koll.”
Härnäst väntar scenuppträdanden på så vitt skilda platser som Finland, Hanoi och Barcelona. Planer finns också på ytterligare en bok.
”Jo jag har några titlar i bakhuvudet som ’Små synder i ovanlig ordning’. Kanske håller min humorsida på att veckla ut sig – eller in sig, jag får se.”
En hastig blick på klockan. Strax dags för dansrepetition.
”Bom-peli-bom-peli-bomp-eli-bom.”
Hon sträcker sig efter väskan för att packa ner mobilen.
”Då stänger jag av då.”
Hon låter det flätprydda huvudet teatraliskt följa med i knapptryckningen.
”Bom… Bom…”