Emma Green Tregaro om yogan i sitt liv
Anna Hult
Ok, det är dags att träffa Emma Green Tregaro i Göteborg, en världsstjärna som inte bara hoppar högt utan även står för höga ideal. Hennes manifestation under friidrotts-VM i Moskva i augusti, då hon målade naglarna i regnbågens färger för att visa sitt stöd för HBTQ-rörelsen, har gjort henne vida känd långt över sitt gamla personbästa på 2.01. Och folk i reporterns närmaste omgivning ville framföra en hälsning till henne om att hon hade gjort helt rätt, de ville att hon skulle känna att hon hade deras ovillkorliga stöd och successivt höjdes ribban inför mötet med en av Sveriges mest framgångsrika friidrottare. Millimeter för millimeter. Emma Green Tregaro har tagit tre medaljer i VM och EM och deltagit i två OS. Nu ska hon sammanstråla med en yogatidning för att tala om… Ja? Gissa vad.
Stina möter...
Mitt emellan två träningspass i Idrottens hus kom hon så spankulerandes längs efter Vasaplatsens långa trottoarer, förbi blomsteraffärer, spårvagnar, plingande cyklister och skällande hundar. Fotografen och reportern stod alldeles i början av gatan, såg henne några meter bort leta med blicken i det myllrande stadslivet efter rätt adress. Hon var så lång. För en som mätte 1.63 i strumplästen kändes det sedan dubbelt så mäktigt att gå bredvid denna kompetenta och atletiska människa, de få metrarna fram till kaféet. Med en grå tröja i ull och håret uppsatt i knut gav Emma Green Tregaro en dag som denna ett svalt filmstjärneintryck. Det slogs man av, att man aldrig såg det på tv, det där oförställda och fotogenica. Det där lugna, coola och trygga.
– Jag är i grunden en ganska blyg person. Som barn var jag väl inte den som tog för sig mest, jag kände mig inte riktigt hemma i skolan förrän jag började med friidrott. Då kände jag att jag var bra på något och kände mig mer bekväm och säker och fick en massa vänner som också delade det intresset. Det är för övrigt anledningen till att jag brinner för friidrott, det att jag har alla vänner där, men självklart hyser jag en stor kärlek till själva sporten också.
Sporten som hade slitit på kroppen de senaste åren. Med ett diskbråck, en hälsporre och en krånglande hälsena kände hon sig låst i sin egen kapacitet och tog därför för en tid sedan hjälp av ett par sjukgymnaster och en yogalärare för att komma tillrätta med problemen.
– Det är så skönt att få gå till en yogastudio med lite avslappnande musik och lite rökelse, istället för att träna i en traditionell rehablokal. Det kändes perfekt för mig. Och nu ska jag snart åka på en yogaresa tillsammans med min yogalärare och hennes andra elever till Turkiet. Det ska bli väldigt spännande och jättekul att bara göra något helt annat och få lite avbrott från den vanliga träningen.
Yogaövningarna, berättade hon, var specialanpassade för henne. Solhälsningen och några höftsekvenser rekommenderades hon att göra varje morgon. Emma hade dessutom redan innan rehabträningen känt sig lockad av yoga och längtat efter en mer kreativ form av träning.
– Jag har alltid gillat såna här flumgrejer och jag är inte en utpräglad idrottsnörd, som man kanske lätt kan tro, jag gillar inte att kolla på idrott över huvud taget och vet knappt namnen på olika idrottsutövare. Mitt mål är ju inte att bli världsbäst på yoga utan att använda den för att utveckla mig som höjdhoppare och få mer balans i kropp och själ. Det är grymt att ha med yoga i min idrottssatsning och höjdhoppskarriär för att må bra överlag, men det gynnar ju så klart också mitt höjdhoppande.
Besök hos en idrottsrådgivare hade också varit ett återkommande inslag för Emma Green Tregaro de senaste åren och hon tyckte att det var skönt att få lite hjälp att styras in på rätt saker. Att få lite mental träning för att kunna hitta sitt eget unika sätt att träna på och som passade just henne.
– Ibland kör vi enbart avslappning och ibland ihop med affirmationer. Jag sitter ner och djupandas och jag känner att jag blir bättre på att vara i nuet, att ta vara på livet och att ta det för vad det är. Sedan blir jag också mer närvarande i tävlingar och mer harmonisk och trygg i mig själv.
Hur ser en vanlig dag ut för dig?
–Det är väldigt olika från period till period, nu under hösten är det mycket träning, jag går upp vid halvåtta åtta någon gång och kör några solhälsningar och mediterar en liten stund innan frukost, cirka 30 minuter. Sedan äter jag frukost och svarar på lite mail innan jag går till träningen antingen vid 10.30 om jag kör två pass eller vid 11.00 om jag kör ett pass. Träningen kan innefatta allt möjligt, just nu är det ganska mycket grund, vi springer bland annat intervaller.
Hon gjorde en paus och skrattade till. Berättade med leende ögon att det i en intervju här om veckan hade stått att hon sprang tre mil om dagen. Men nej det gjorde hon ju definitivt inte, snarare 100-200-metersintervaller. Sedan tillkom hållningsövningar, löpskola hoppstyrka, bålträning och återhämtning. Mellan passen passade hon på att äta lunch, hämta andan eller som nu, medverka i en intervju.
Jag gillar att hålla på med kreativa saker, som att laga mat eller inredning. Den här perioden är man dock väldigt trött och orkar inte göra så mycket.
– Ibland har man kanske massage på eftermiddagen eller så träffar jag en vän eller gör något annat för att koppla bort tankarna. Jag gillar att hålla på med kreativa saker, som att laga mat eller inredning. Den här perioden är man dock väldigt trött och orkar inte göra så mycket. När det börjar närma sig tävlingssäsong är det mycket mer tid för återhämtning och då kan jag lägga mer tid på mina andra intressen.
Hur hanterar du pressen att hela tiden förväntas prestera på topp?
– När det väl har gällt har jag alltid gjort mitt bästa, även om jag så klart kan vara nervös ibland. Jag har alltid varit tuff när jag skulle tävla, det har jag nog alltid haft i mig, att tävla eller prestera har jag aldrig varit rädd för. Men så har jag ju alltid haft lätt för friidrott och tyckt att det är kul. Som barn ville jag alltid tävla om vem som kunde springa snabbast eller hoppa högst och då blir man ju bra. Det var en riktig kick och jag fick en massa självförtroende. Om jag inte hade varit bra då hade jag kanske valt en lagsport istället där ens egna prestation inte märks så tydligt. I friidrotten är det ju verkligen så spot on.
– Jag är nog en individualist, även om jag tycker om att träna i grupp och så där så hade jag nog inte passat att vara i en grupp, jag hade blivit så jävla sur på folk som inte hade gjorde sitt absolut yttersta. Även om man så klart vill att det ska gå bra för dem man tränar med och man pushar och stöttar varandra, är det ändå jag själv som måste göra bra ifrån mig. Jag vet att om jag äter, sover och tränar bra då presterar jag bra, det är inte upp till någon annan, det hänger inte på att någon annan gör sitt yttersta utan det är jag som har kontrollen. På något sätt gillar väl jag det, att inte vara beroende av någon annan. Men jag älskar att ha en träningsgrupp med vänner att träna med, jag hade inte velat träna själv.
Nyligen semestrade hon på Mykonos för att varva ner efter en intensiv tränings- och tävlingsperiod. Hon behövde tid för återhämtning och en tillvaro utan prestation.
– Jag är ju jätteglad över att jag får hålla på med det här på heltid och att det faktiskt funkar och att jag är så pass bra att jag kan göra det. Sedan vill jag ju att det ska gå bra och jag vill göra rätt och det är prestation i allt och så frågar man sig liksom ’räcker det här’, ’vill jag det här’, man tappar lite glädjen till det för det blir så mycket prestation och det är så himla intensivt hela tiden. Men det senaste året har jag verkligen känt att jag är så glad och uppskattar och tycker att det är kul och att jag känner att jag inte kommer att kunna hålla på med det för alltid och då inser jag också att jag vill njuta av detta så länge jag får göra det och kan.
Är det en dröm som gått i uppfyllelse?
– Jag kan inte direkt säga att jag drömde om att bli friidrottsproffs när jag var liten men jag kan inte heller säga att jag absolut inte gjorde det utan det har varit något mittemellan, det var bara vad jag skulle göra, det känns som att det var ganska självklart på något sätt. Jag har inte heller drömt om att bli läkare eller lärare, jag har inte varit någon som haft idoler eller tänkt att jag vill bli som hon eller han utan jag har alltid bara gjort det som känts rätt för mig. Mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig och min bror att hålla på med något, att inte bara sitta stilla liksom, men de har inte heller varit superpushiga, så jag känner att jag har valt detta för att jag tycker att det här är något för mig, och det tror jag har hjälpt mig väldigt mycket just när jag haft motivationssvackor och när det har känts tungt, att jag har kunnat gå tillbaka till att jag är säker på att jag har valt detta själv, det är ingen annan som har tvingat in mig i detta. Så även om jag har haft mina tvivel ibland så har det ändå alltid gått att tänka tillbaka till varför jag började och den känslan är så stark att den räcker till att ta bort de där jobbiga tankarna att ’å jag orkar inte’, man går ändå iväg och gör sitt bästa.
Media satte verkligen snurr på det hela och det hade inte blivit en sådan världsnyhet om inte Isinbayeva hade uttalat sig.
I augusti 2013 under VM i Moskva råkade Emma Green Tregaro hamna mitt i händelsernas centrum genom att ta ställning mot de ryska antigaylagarna och måla naglarna i regnbågens färger till stöd för HBTQ-rörelsen. Hon blev mäkta förvånad när nyheten sändes ut över hela världen och den ryska stavhopparen Jelena Isinbayeva gick i svaromål.
– Media satte verkligen snurr på det hela och det hade inte blivit en sådan världsnyhet om inte Isinbayeva hade uttalat sig. Samtidigt är jag glad för att det blev en så stor grej av det eftersom det är en mänsklig rättighet och alla människor är lika mycket värda oavsett sexuell läggning. Nu när Ryssland anordnar vinter-OS får de världens ögon riktade mot sig vilket kanske kan bidra till att villkoren förbättras. Man får se det som att idrotten uppmärksammar att människor har rätt att vara olika och kan tycka olika.
Hur ser du på det som hände?
– Personligen tycker jag att det var bra, jag känner att alla tycker att det stämmer överens med landslagets åsikter och på så sätt känner jag att jag har alla bakom mig. Men sedan var jag ju inte beredd på att det skulle bli en sådan stor reaktion. Jag ville ju inte driva något som kunde göra att förbundet råkade illa ut eller som medförde att de fick betala böter. Jag står för det jag valde att göra och då tar jag gärna ansvaret för det om det blir något straff, jag fick ändå sagt vad jag ville.
I en tid när en av världshistoriens största ledare just gått bort, känns kanske inte ett par målade naglar tillnärmelsevis lika revolutionerande som Nelson Mandelas liv och gärningar, men i ett land där väderprognosen för tillfället är förstasidesstoff blir proportionerna ändå de rätta. Och i idrottssverige är alla lika, oavsett om man tränar i en storstad eller i en liten förening på landet. Den genuina gemenskapen och engagemanget går igen överallt. Ideellt arbete har förekommit genom alla generationer, så även under Emma Green Tregaros uppväxt.
– Det är verkligen en speciell gemenskap inom friidrotten, en livsstil och en trygghet, det är fint. Sedan finns det ju en del människor som sticker ut lite och som ändå får plats i sportens värld. Det är ju det som är så härligt. Det är en liten frizon på något sätt, den här samhörigheten, man känner att man tillhör och det är väldigt fint för dem som känner sig lite utanför.
Hon sänkte blicken en aning, stödde armbågarna mot bordskivan och berättade att hennes föräldrar som själva tävlat i friidrott när de var yngre, varit ytterst noga med att uppfostra Emma och hennes bror i att vara snälla mot varandra och sin omgivning.
– Det är vad friidrott handlar om för mig, om solidaritet, vänskap och respekt för alla människor. Manifestationen var ett perfekt tillfälle att verkligen poängtera det och visa att ’så här tycker jag’. Det känns också fint att få uppmärksamhet och stöd för något som inte handlar om min idrottsprestation. I min värld handlar allt hela tiden om prestation och klarar man inte vissa saker så är man helt kass. På ett sätt är jag väldigt glad över att det helt plötsligt också började handla om något som egentligen är mycket, mycket viktigare än idrott. Och det handlar ju inte om att jag inte prioriterar min träning eller tävlingar för det tar jag ju på största allvar, men det känns ändå fint att ha markerat en ståndpunkt.
Så var det dags att gå iväg till fotostudion, vi tog fel i porten, fick vända och gå några trappor ner. Nerför trappstegen med de små ristade gluggarna. Fotografen berättade vid framkomsten hur inspirerad hon hade blivit i somras och målat naglarna i båtfärger. Emma Green Tregaro inflikade att hon själv borde måla händerna i två helt olika färger, för att hålla isär vad som är höger och vad som är vänster. Det skrattades. Kanske hade Emma Green Tregaro under promenaden hit tänkt på alla de gånger hon åkt in med bussen från Särö-Budskär för att träna. Kanske var det uppväxtens milstolpar hon hade sett bland de tillsynes slutna husfasaderna. En liten skärva som påminde om skolan, om fotbollslaget, om gymnastiken, om att hon snabbt blev längst i klassen, om känslan av att vara bäst på något. Bäst. På friidrott. Höjdhopp. Och när hon tittade in i kameralinsen, fanns det då inte ett litet uns av revanschlusta ändå?
Mer om Emma Green Tregar0:
Namn: Emma Anna-Maria Green Tregaro
Bor: Göteborg
Familj: Gift med Yannick Tregaro. Yngre bror Erik och föräldrarna Maria Green och Lennart Green (löpare), vilka båda själva varit aktiva friidrottare och aktiva inom Utby IK.
Bakgrund: Höjdhoppare som tagit tre medaljer i VM och EM och deltagit i två OS.
Aktuell med: Manifestationen under friidrotts VM i Moskva i augusti, då hon målade sina naglar i regnbågens färger för att visa sitt stöd för HBTQ-rörelsen.
Styrka: Perfektionist.
Svaghet: Perfektionist.
Senast lästa bok: En nypa salt, av Maria Goodin
Försöker påverka och förändra: Genom kosten. Inspireras av rawfood, Renée Voltaire, använder enbart ekologiska råvaror och vill äta mer vegetariskt. Samtidigt vill jag inte ha fler måsten i mitt liv, det finns redan så många. Ur miljösynpunkt är det ju bättre att skippa kött.
Längtar efter: Att börja tävla
Lyssnar gärna på: Olika sköna spellistor på Spotify.
Närmast på agendan: Träningsläger i Florida.
Gör om tio år: Om tio år, vet inte om jag kan tänka så långt fram, det finns ju ett slut på idrottskarriären men jag vill hålla på åtminstone till 2016 och tävla, sedan kommer jag att börja ett annat liv. Hålla på med inredning och matlagning i någon form. Jag vill ge något tillbaka till idrotten. Inte som tränare dock, men man ska aldrig säga aldrig. Dela med sig av sina erfarenheter, kanske skriva en bok. Det finns en massa olika möjligheter men allt kan inte realiseras.
Populärt just nu
