”Bryt ihop, vila och kom igen – men ge aldrig upp”
Privat
När Annelie Eklund fick diagnosen Parkinson tänkte hon att hennes sjukdomskvot var fylld. Ett par år senare opererades hon för äggstockscancer. Nu tar hon en dag i taget och försöker acceptera att livet inte blev som förväntat.
Ta vara på livet, det kommer inte i repris, är en fras som kan upplevas som ganska tom och innehållslös för gemene man, men som blir sann så fort livet av någon anledning ställs på ända. För Jönköpingsbon Annelie Eklund skedde detta vid upprepade tillfällen. Från att knappt ha haft en enda sjukdag, nåddes hon under loppet av ett par år av två allvarliga sjukdomsbesked, först Parkinson och sedan äggstockscancer. Hon hade precis börjat acceptera att hon drabbats av en sjukdom när nästa kom, och den var dessutom av en mycket ovanlig och aggressiv art.
– Det var fruktansvärt tungt och svårt att ta in, säger Annelie, som understryker betydelsen av den känslomässiga stöttning hon fått från både sin familj och sina vänner. Tillsammans har de skrattat och gråtit om vartannat.
”Innan levde jag i en naiv förvissning om att jag alltid skulle vara frisk och stark, och jag planerade att göra en massa roliga saker även som pensionär.”
Efter flera omfattande bukoperationer där allt som gick togs bort – livmoder, äggstockar, bukhinna, några lymfkörtlar och blindtarm – blev tillståndet mer stabilt, men både kroppen och identiteten hade fått sig en rejäl törn.
– Innan levde jag i en naiv förvissning om att jag alltid skulle vara frisk och stark, och jag planerade att göra en massa roliga saker även som pensionär. Att tiden och livskvaliteten skulle bli begränsad kunde jag inte föreställa mig, jag skulle ju stå på händer även när jag fyllde 80 år.
Nu har Annelie omvärderat mycket i sin tillvaro och lärt sig att prioritera sin tid. Metastaserna kan när som helst komma tillbaka på andra ställen i kroppen, och därför går hon under en tioårsperiod på regelbundna återkontroller var tredje månad. Oron finns där hela tiden, men daglig yogaträning, och en globalyogalärarutbildning i bagaget, bidrar till en ökad tillförsikt.
– Jag jobbar fortfarande på att förhålla mig till sjukdomarna och att hitta en ny identitet och mening med livet. Jag försöker vara tacksam för det jag kan hantera. Vad gör jag för att må bra och vad gör jag för andra? Yogan ger mig något annat att tänka på och rörelserna gör gott för kropp och själ. Kan jag dessutom dela med mig till andra så är det dubbelt så bra. Det kommer alltid finnas positioner som man kan göra även om man är fysiskt begränsad.
Idag väljer hon noggrant vad hon fyller kropp och sinne med.
– Allt som gör att jag mår bättre på sikt är högsta prioritet. Att stanna upp och fråga sig själv hur jag vill ha det, hur vill jag må, och hur ska jag göra för att komma dit, behöver inte göra själva ”nuet” mindre viktigt. Utmaningarna i livet kan vara större än att bara ”fånga dagen”.
En annan läkande aktivitet som Annelie börjat med är att sjunga i kör.
– En väninna frågade om jag hade lust att följa med och prova. Jag tänkte först att det inte var något för mig. Men det sägs ju att det ska vara hälsosamt för själen, så jag hängde med, och det verkligen bubblar av glädje i kroppen när stämmorna sitter till sköna låtar av Michael Jackson och Whitney Houston. Det var verkligen en positiv överraskning och jag brukar passa på att öva på låtarna när jag är ute och promenerar.
Sedan i höstas är Annelie tillbaka som yogainstruktör, två dagar i veckan.
– Från början var jag nervös men det har släppt lite. Jag har förstått att de steg man tar för att nå sitt mål kanske inte alltid är så bekväma.
Hon menar att man får vara beredd på att kämpa lite för att utvecklas åt det håll man vill.
– Ibland är det som det är, och blir som det blir. Man kan bryta ihop och behöva vila en stund, men det betyder inte att man ger upp. En del saker kanske inte går över, men de passerar och livet går vidare.
Allas tid är begränsad, oavsett om man får en diagnos eller inte, och ibland släcks ljuset för att sedan tändas på nytt. Hon letar fortfarande efter ett mer accepterande förhållningssätt till att livet aldrig kommer bli som det var innan hon blev sjuk.
– Det kan vara ok ändå, det blir bara på ett annat sätt. Jag har bestämt mig för att, när de mörka stunderna kommer, lita på att ljuset snart vänder tillbaka. Jag är tacksam för min inre krigare, kanske blir jag inte fysiskt lika stark som innan, men jag ska i alla fall göra vad jag kan för att må så bra som möjligt. I somras (ett halvår efter den andra operationen) kunde jag åter igen njuta av mina galna infall som att stå på huvudet och göra handstående lite här och var. Kroppen är fantastisk!
Annelie Eklund
Född: 1966. Uppvuxen i ett litet samhälle som heter Aneby.
Bor: I en lägenhet vid Vätterns strand i Jönköping.
Familj: Maken Peter och två utflyttade söner, Emanuel och Johannes.
Träningsbakgrund: Löpning, bodypump och styrketräning. Började så småningom gå på yogapassen på gymmet. Utbildad i globalyoga.
Bäst med yoga: Du jobbar med hela kroppen, och ofta med flera olika muskelgrupper på en och samma gång. Den mentala biten av lugn och ro, det är som grädde på moset. Kan inte hitta ett bättre sätt att träna och samla mina tankar på.
Längtar efter: Min dröm är att få göra en långresa, ta med mig en svart griffeltavla och skriva ”Morning yoga at 07.00” och ställa upp på stranden.
Annelies tips vid tunga motgångar
* Tillåt dig att bryta ihop, vila och sen komma igen – ge inte upp.
* Försök skaffa en daglig vana av något som du tror är bra för dig, det kan till exempel vara att varje dag ta en morgonpromenad, att varje dag meditera minst fem minuter, eller att varje dag läsa ett kapitel i en bra bok.
* Du behöver bara klara EN dag i taget. Det har hjälpt mig att inte fastna i negativa tankar.
* Jag mediterar dagligen innan jag tränar. Jag började med fem minuter om dagen och använde mig då av meditationsappar i min telefon. Nu är det en bra start på dagen. Jag sitter i samma fåtölj en stund ungefär samma tid varje morgon. På så sätt har det blivit en skön vana.
Populärt just nu
