Vi träffar yogaläraren som återfann den förlorade flickan i sig själv
Mikael Nyberg
”Min bok är egentligen en metoo-bok”. Vi träffar yogaläraren, entreprenören och författaren Jennie Liljefors inför den stundande Yogagalan.
Mångfalden och variationen inom yogans värld är slående. Det är vad jag tänker när jag byter tunnelbanans gröna linje mot den röda, på perrongen vid Gamla stan, för att fortsätta till Östermalms torg där jag har en avtalad tid med Jennie Liljefors, en av de yogalärare som är nominerade inför hedersutmärkelsen Årets yogalärare som vi på Yoga för dig-redaktionen ska dela ut på Yogagalan om drygt två veckor.
Mer om Yogagalan
Föregående dag har jag intervjuat en annan yogalärare, från ett samhälle med enbart 3000 invånare. Då yoga på landet, nu yoga i storstadens centrum.
Jag har läst en av Jennies böcker, Healing yoga – den läkande kraften (Lava förlag, 2017). Eller rättare sagt; jag har läst Magdalena Mecwelds förord och Jennies inledning. De första raderna i förordet tar jag som en varning: Jennie är enligt Magdalena som en italiensk sirocco, varm, intensiv och omskakande. Och hon är enormt öppen, pratar högt och vill att de ska ta en dubbel espresso på ett närliggande café.
Jag bör skriva ned några frågor, för att kunna styra upp intervjun om jag riskerar att bli överkörd. Så tänker jag.
Klockan är tio i tolv, det blir svårt att hinna dit i tid, så jag skickar ett meddelande.
Blir nog tio minuter sen. Hoppas ok.
Svaret låter inte vänta på sig:
Ok!
I den mejlkonversation som lett fram till vårt avtalade möte har Jennie förklarat att hon håller en yogaklass fram till kvart i tolv och att hon ska skynda sig för att hinna.
Jag vill inte att hon ska skynda sig, utan ta god tid på sig. Jag tänker att det kanske passar henne bra att jag meddelar att jag är lite sen. Att det kanske ger henne lite andrum.
Du förlät. Alla som borde ha förstått att du behövde hjälp, förlät du. Alla dina nära som inte förstod. Till och med förövarna.
I den långa rulltrappan vid Östermalms torg upp till markplan gör jag noteringarna som ska fungera som min ledstång.
Den lilla flickan, skriver jag.
Och:
Du förlät. Alla som borde ha förstått att du behövde hjälp, förlät du. Alla dina nära som inte förstod. Till och med förövarna.
Det räcker så. Anteckningarna är inte bara stöttepelare. De klargör dessutom för mig att jag måste börja just där.
Jag känner i magen att det är lunchtid. Jag borde förstås ha ätit något före intervjun. Jag tänker att just min tomma mage kommer att färga den första delen av vårt möte. Jag kan inte hymla om att jag vill äta.
När jag kliver in i lobbyn på Mornington Hotel på Nybrogatan i ett av de mer fashionabla och väletablerade kvarteren i Stockholm, är klockan bara någon minut över tolv. Lobbyn ansluter till en restaurang, jag kollar med kyparen om det går bra att få ett bord. Visst, säger han. Vänta, säger jag. Vi blir två.
Jennie ser ut precis som på bilderna i boken, kortklippt, välklädd, stilig, lång. Hon talar i mobiltelefon när hon tar sig igenom svängdörren som håller januarikylan ute och värmen inne. Jag vinkar åt henne. Hon nickar, och snart avslutar hon samtalet och lägger undan telefonen.
Det visar sig att hon har en lunch inplanerad tvärs över gatan om en timme, men sin bror. Vi beställer varsin latte, med havremjölk. Det är okej, säger jag. Det blir jättebra. Jag klarar mig.
Hon undrar var jag vill sitta, och föreslår en soffgrupp med två fåtöljer. Kanske blir det lite svårt att höra varandra om vi sitter för långt ifrån, förklarar hon. Hon är mån om det praktiska. Jag förstår att hon föreställt sig intervjusituationen. Vi sätter oss på varsin ände av den breda soffan. Det blir utmärkt, säger jag.
Jag stänger av ljudet på telefonen och plockar upp hennes bok och låter den ligga på bordet.
Bra där, säger hon med ett leende.
Vi är tysta en liten stund, kanske bara sekunder, och inrättar oss i den självklara ordningen: Jag måste inleda, det är jag som bett om intervjun.
Jag säger att jag har läst inledningen i boken, och att den berörde mig starkt. Jag frågar hur den lilla tjejen mår, idag.
Över sex elegant formgivna sidor beskriver Jennie under rubriken Min historia sin krokiga och på många sätt mödosamma väg tillbaka till sig själv, till den lilla tjej som försvann under en gruppvåldtäkt när hon var femton år. Hon kom under lång tid att leva med ett trauma, slöt det trasiga inom sig, sökte under lång tid ingen hjälp.
Men såren inombords gick inte att lämna oläkta. Traumat fanns där, och emellanåt övermannade det henne. Känslor kom över henne som hon inte önskade, och inte förstod. Ångesten kom i sjok, företrädesvis under de perioder när hon hade stadigt förhållande och erfor åtminstone en antydan av trygghet.
Det var först i kontakten med yogan som hon på allvar kunde närma sig roten till smärtan.
Som om trygghet var nödvändigt för att ta nästa steg. För att ta itu med det där som hade gjort henne så illa. Det som hade fått så allvarliga följder. Det som hade gjort att hon inte kunnat bara vara.
Jennie kom till slut att söka hjälp. Men det var först i kontakten med yogan som hon på allvar kunde närma sig roten till smärtan.
Jennie har idag tre döttrar. Inför förlossningen av det första barnet förberedde hon sig med gravidyoga och profylaxkurs, och hon frågade om läraren kunde vara hennes doula. Jennie var rädd att hon skulle drabbas av panikångest under förlossningen. Hon berättar att det förvisso var nära att det skedde, men att hon klarade av att kontrollera situationen. För Jennie var detta en första och viktig milstolpe i läkningsprocessen. Hon hade fått en föraning om en del av den kraft som finns i yogan. Hon utbildade sig efter förlossningen till profylaxkursledare och doula, och snart även yogalärare.
Men hon var inte färdig, hon hade inte helt och fullt läkt det där såret, hon hade inte nått ända fram, men hon var på väg – och hon var nu fast i en övertygelse om att hon ville fördjupa sin yogapraktik.
På en yogakurs i Toscana kom hon i kontakt med anusarayoga. Och det var där och då det hände.
Hon nådde en punkt där hon förmådde förlåta allt som hänt: sig själv, alla som inte hade förstått att hon behövde hjälp, alla tysta år på ett flickrum, ja, till och med förövarna.
Det var då hon nådde fram till den där lilla tjejen igen. Den där tjejen som hade varit borta i 15 år.
Idag hänger vi bra med varandra, säger hon där hon sitter i hotellobbyn.
Mer om Yogagalan
Flytten till Italien och yogan som hon startade där är en lättsammare saga. Hon beskriver det som att hon och hennes man inte hade något att förlora. De hade varit med om många omtumlande situationer, och om de skulle fortsatt som det var, här hemma, så skulle relationen kanske farit illa. De flyttade till Alassio vid Medelhavet och där hyrde Jennie in sig den lokala dansskolan, den enda lokalen med trägolv, för att hålla yogaklasser.
Hennes man kläckte företagsnamnet – Altromondo. En annan värld.
Italienarna älskade yoga, säger hon, och hon var då den enda läraren i staden.
Men längtan hem blev med tiden allt starkare. De flyttade tillbaka, men Altromondo levde kvar, nu i centrala Stockholm.
Jennie kommer från en familj där både mor och far har varit entreprenörer. Hennes mor tog cateringen till Sverige från London, säger hon, och hennes far började sin bana på Wall Street i New York.
Han var riktigt vass. Han har säkert gått över lik, du vet, så som det var då.
Så säger hon.
Jag försöker sammanfatta den Jennie som under samtalet träder fram.
Jennie – storstadstjejen. Den där tjejen som föddes i New York och därefter bodde i London. Van vid hög puls, många järn i elden. Kanske är det inte en tillfällighet att hennes bok Healing yoga kom ut bara några dagar innan metoo-rörelsen bröt ut i USA. Hon är där det händer.
Hon minns att hon googlade och försökte förstå vad som hände, vad metoo innebar, hon hade stängt av sociala medier i dygn då hennes bok äntligen låg i tryckpressarna. Jennie insåg att det var just vad hennes bok handlar om. Det är egentligen en metoo-bok, säger hon.
Eller kanske;
Jennie – den mobbade. Att komma till en ny skola i Sverige som tolvåring och vara annorlunda, kunna flytande engelska och känna till metropoler ute i världen var alltifrån enkelt. När familjen flyttade bytte hon skola vilket blev till det bättre.
Eller kanske;
Jennie – entreprenören. När hon startade Altromondo hade hon redan en händelserik bakgrund som driven företagare. Hon arbetade på SF och SVT med bland annat regi, projektledning och manusförfattande, men tröttnade på att ständigt jaga nya uppdrag. Tillsammans med en väninna startade hon Dotterbolaget, och fixade fester åt företag och privatpersoner. Det var på andra halvan av 1990-talet, och önskemålen kunde vara excesser av olika slag. Och så ledde hon TV4:s serie Bröllopsnoja.
Eller kanske;
Jennie – yogaprenören (jo, på Yoga för dig älskar vi det uttrycket – därför att driva företag inom yogans värld är inte riktigt som att driva företag inom andra världar). När hon landade i Sverige och försökte samla yogastudioägare för att samarbeta mellan studios och yogalärare förstod hon att fullt så enkelt var det inte. Inom yogan förekommer det att var och en håller på sitt, hur oyogiskt det än kan låta. Jennie tycker att relationen mellan lärare och elev är bra och viktig och ska värnas och näras. Men för att eleven ska utvecklas behöver hon eller han få erfarenhet också av att yoga med andra lärare. Jennie ville samla yogalärare som redan hade byggt upp en community kring sig, för att ge eleverna större möjligheter.
Jag frågar om hon inte också kan förstå tveksamheten som en del av yogalärarna gav uttryck för, att de kanske var rädda att förlora de elever som de knutit kring sig.
Hon säger att hon har förståelse för det. Men att elevens utveckling måste vara det som styr.
Jag sökte dem som ville vara med på det här, som delar min uppfattning. Idag söker sig yogalärare till Altromondo, säger hon.
Och verksamheten tycks gå bra. Hon har fulla klasser flera gånger om dagen, och planer på att expandera, i centrala Stockholm eller på Lidingö.
Jag ber Jennie försöka sammanfatta vad hon tycker är en viktig utmaning för yogalärare.
Hon funderar en kort stund, jag förstår att hon har en palett av tänkbara svar att lyfta fram. Hon fastnar för det som rör ekonomin. Hon ser en motsägelse i att yogalärare å ena sidan är önskade och att deras insatser uppskattas och betyder mycket för många, å andra sidan har de fortfarande svårt att ta skäligt betalt.
Hur mycket kan inte en kick off på ett företag tillåtas kosta, säger hon.
Jennie är förstås allt det där, och mycket mer. Och kanske framför allt;
Jennie – den där lilla tjejen. Hon som återupptäckte sig själv. Hon som om någon vet vad yogans helande kraft kan göra med människor.
Det finns så mycket mer att fråga om och prata om, men snart väntar hennes bror på andra sidan vägen.
Intervjuer och artiklar och tidningar är sällan mer än utkast, varje nummer och nytt reportage som ett andetag bland många andra. På det sättet skiljer de sig från den eleganta och på alla sätt omsorgsfullt bundna bok som ännu ligger på bordet framför mig. Jag plockar upp den när Jennie redan skyndat ut genom den där svängdörren.
En och annan snöflinga möter mig när jag tar Nybrogatan söderut.
Träffa Jennie på Yogagalan på Södra Teatern 7 februari
- Läs mer om Yogagalan och anmäl dig till galakvällen.
