”Träna skiten ur mig”
Yogayama
De ska straffas! Estelle Nordenfalk skriver om en märklig, men ack så vanlig, syn på våra kroppar.
En man i 40-årsåldern vill ha en yogaklass med personlig tränare och ber om en lärare som kan ”köra skiten” ur honom eftersom han har sjukt ont i ryggen och behöver gå på yoga, säger hans naprapat.
Han har inte kunnat knyta sina skor på två år och somnar aldrig före klockan två på natten. Han berättar att han springer ibland minst en mil, det gör visserligen ont i ryggen trots att han trycker i sig smärtstillande innan, men det kan den förbaskade ryggen ha, anser han.
Jag parar ihop honom med en av våra mest seniora lärare och jag vet att många nya dörrar kommer att öppnas för honom, dock inte på det sätt som han tror.
Jag vet att många nya dörrar kommer att öppnas för honom, dock inte på det sätt som han tror.
Samma vecka går jag och provar en gruppträning med maskiner. Trots att jag är hyfsat vältränad klarar jag nästan inte av en enda rörelse, det är helt enkelt för jobbigt. Jag tittar mig runt i salen och ser att ingen annan heller klarar av att linjera sig rätt, utan folk hänger i axlar och leder för att kompensera.
Det är som ett slags omvänd logik, ju mindre vi tränar desto mer och hårdare ska vi träna när det väl sker, det är nästan som att kroppen ska straffas. En sak är i alla fall säker, förr eller senare kommer denna hårda inställning till oss själva att leda till skador.
När jag började med mer fysisk yoga hade jag en liknande inställning till mig och min kropp. Det var på något sätt kroppen mot huvudet, huvudet mot kroppen. Det var en kamp och vi var långt ifrån ett, istället skulle jaget, som satt i huvudet, bemästra kroppen.
Det kunde ta sig uttryck i att jag till exempel skämdes över att jag inte kunde komma djupare in i vissa positioner vilket ledde till att jag pressade mig själv alldeles för hårt, jag var ofta arg på min kropp. Till slut skadade jag både axlar och ländrygg och var tvungen att dra ner på tempot och med det kom mjukheten som ledde till mig in på en annan bana.
Det är nu två år sedan mannen kom in till oss. Nästan varje gång jag stöter på honom tackar han mig för mötet med sin lärare. Han yogar hos oss flera dagar i veckan och idag kan jag verkligen se mjukheten och styrkan som på ett balanserat sätt möts inom honom. Han utstrålar ett kraftfullt lugn.
Nästa krönika kommer att handla om vikten av att hitta en genuint dedicerad lärare.
Tack så mycket! Jag avslutar med ett av mina favoritcitat:
”What you think, you become.
What you feel, you attract.
What you imagine, you create.”
Buddha
