Mata inte tigrarna och tanterna – Annelie Bränström-Öhman om synen på åldrandet
Pixabay
Är det ett ålderstecken att tänka på ålder? Jag har i alla fall börjat göra det, allt oftare. Kanske för att vår ungdomsfixerade kultur inte tillåter oss som passerat 50 att slippa undan insikten om att vi är… gamla. Och borde ha förstånd att anpassa allt från kläder till mat- och motionsvanor efter det.
Ja tack, jag vill ha nyhetsbrev från Yoga för dig!
Ja tack, jag vill prenumerera på Yoga för dig och yogafordig.nu!
Det är en märkvärdigt slitstark tankefigur att åldern placerar våra kroppar och sinnen i avskilda fållor, som fordrar att vi närmar oss dem som djur på zoo. Mata inte tigrarna och tanterna! Klappa inte piggsvinen och tonåringarna!
Kvinnor är, i vanlig ordning, särskilt tacksamma måltavlor. Modetidningarna kör repriser varje säsong av ”så klär du dig i din ålder”-reportage, ofta kompletterade med smink- och frisyrtips för olika åldrar. Både kjollängder och hårlängder ska anpassas efter ålder, precis som val av färg på ögonskuggor och läppstift. Korta kjolar och långt hår går bort – senast efter 50.
Klimakteriet är den riktiga vildmarken. Då hakas ”besvär” och ”problem” på som obligatoriska tillbehör till allt, från kropp till själ. Det handlar om att dölja, lindra, glömma, minska och bli kvitt. Klä/träna bort putmagen! Ryck bort hakhåren!
Betydligt mindre ofta ges plats åt röster som har andra historier att berätta, om ålder och åldrande som oupptäckta möjligheter istället för problem. Jag tänker på det när jag läser en intervju med den legendariska fransk-indiska yogamästaren Tao Porchon-Lynch. I augusti i år fyllde hon 101 år. Födelsedagen firade hon med att leda en yogaklass i hemstaden New York. Champagne och tårta efteråt.
Redan 2012 blev hon inskriven i Guiness rekordbok som världens äldsta yogalärare, en titel som hon fortfarande bär med den äran. Rörligare än de flesta, i kropp likaväl som tanke och geografi, rymmer hennes drygt sekellånga liv en rikedom av äventyr och erfarenheter. Som tolvåring vandrade hon i Mahatma Gandhis sällskap genom Indien, tre decennier senare anslöt hon sig till Martin Luther Kings frihetsmarsch i USA.
Som ung kvinna hade hon dessförinnan gått modell för Coco Chanel i Paris, anslutit sig till motståndsrörelsen under andra världskriget, och i omgångar försörjt sig som cabaretdansös och skådespelare i London och Hollywood. Hon är renommerad vinkännare, fashionista i stilettklackar och debuterade som tävlingsdansare i 80-årsåldern. Med mera sådant.
Och däremellan och mitt i allt: yoga, som hon började utöva som sjuåring, i syfte att trotsa dåtidens uppfattning om att yoga inte ansågs vara en passande syssla för en flicka. Det inger respekt att idag se henne som 101-åring göra en perfekt balanserad Kråkan-asana i Central Park inför fotograferna.
Utan skam tillstår hon att hon dricker vin hellre än vatten. Och att hon älskar mode och att dansa i högklackade skor.
Wow-faktorn är tung. Men tyvärr tror jag att den ibland skymmer sikten för det mest radikala budskapet som Tao genom sitt liv och sin gärning förkroppsligar. ”Sluta aldrig försöka” säger hon, i en lika mild som djupgående protest mot vanetänkande om vad som är lämpligt och möjligt att göra i olika åldrar – i och utanför yogastudion. Utan skam tillstår hon att hon dricker vin hellre än vatten. Och att hon älskar mode och att dansa i högklackade skor. ”Put on your red shoes and dance the blues”, som David Bowie sjunger.
Hemligheten är att växa som ett träd, avslöjar hon i en annan intervju. Att hålla alla åldrar levande inom sig, samtidigt. Att våga dansa som en tjugoåring fastän din kropp är fyra gånger äldre. Tricket är att recycla sig själv, i varje andetag på nytt.
Det kan låta förmätet att säga, men jag gör det ändå: när jag blir gammal på riktigt vill jag bli lika ung som hon. Som en ek eller en björk. Eller kanske som en riktigt vacker och högrest gran.
