SVT-reportern två år efter avhoppet: Backa är mitt nya honnörsord!
Linnea Bengtsson
Ulf Wallgren tar pulsen på sig själv i rollen som yogalärare ett par år efter det uppmärksammade avhoppet från SVT.
Jag läser Soren Kirkegaard, eller rättare sagt Ted Harris och Ann Lagerströms lilla bok Konsten att leva innerligt om den danske filosofen. Hustrun har köpt boken och börjat i en samtalsserie om Sören Kirkegaards filosofi.
På tisdagarna när hon sitter i ABF-huset i Stockholm leder jag samtidigt två av mina kurser i mediyoga på Göran Bolls Yogainstitut.
Ja tack, jag vill ha nyhetsbrev från Yoga för dig!
Plötsligt slår det mig att vi håller på med samma sak, hustrun och jag. ”Fäster blicken i vårt inre jag” som Kirkegaard skriver. Alltså lyssnar inåt och söker meningen med livet. Fördjupar oss i konsten att leva i balans med oss själva, att leva ”sinnligt, innerligt och andligt” för att tala med filosofens ord. Att leva i nuet…
Hos massören, som jag för första gången besöker för att få hjälp att läka min onda axel, efter ett något för envist försök att göra en yogaövning som visade sig inte vara bra för min kropp, talar vi också om den eviga kampen att försöka vara i nuet. Hur tankarna ständigt kidnappar oss och tar oss bort från rummet där tiden står still.
Kroppen är dåtid, tankarna framtid och själen nutid, säger hon medan hon knådar ut spända muskler som får jobba extra mycket när försvarsmekanismen varit påslagen för länge trots yogan.
Läs även
Massören är också yogalärare och redan innan jag lagt mig på massagebänken börjar vi samtala om rollen som yogalärare och hur den påverkas av skador som gör att man inte kan göra de där mer avancerade övningarna som kräver sin ungdom.
Det visar sig att vi båda tänkt tanken att vi kanske är slut nu som yogalärare om vi inte kan sträcka ut våra armar och ben i de där närmast estetiskt fulländade asanas som vi pumpas fulla av via sociala medier och yogatidningar. För min egen del redan innan det knappt ens kommit igång på riktigt…
Framförallt vill jag att de ska lämna yogasalen med känslan av att vara i nuet, att ha kommit ett steg närmare sig själva.
Vad är en yogalärare som inte fullt ut kan visa sina elever alla övningar som ingår i kursen? Hur reagerar eleverna på det? Med identifikation eller med avståndstagande? Det värker i axeln bara vid tanken…
Hur viktiga är rörelserna i ett yogapass i egentligen? Vad är den innersta meningen med yogan? Och vilken roll har yogaläraren i det sammanhanget?
Jag tänker på Malin Berghagens ord, i ett tidigare nummer av den här tidningen, att rörelserna i yogan har fått för stort fokus i västvärlden. Vi är för fixerade vid att kunna stretcha ut våra kroppar i den obegränsade rörelsen. Meditationen, som är kärnan i yogan, har tappats bort eftersom det fokuseras på att skapa smidigare kroppar. När det egentligen handlar om att utvecklas som människa.
Den kroppsfixerade yogan är väl egentligen inte till för alla konstaterar vi gemensamt, massören och jag.
Jag känner mig nu alltmer övertygad om att det går att lära ut min yoga även om jag inte kan lyfta upp min onda arm i luften och inte kan visa hur man ska göra en ryggvridning eller Sat Kriya. Eleverna blundar ju oftast när jag lär ut min mediyoga eftersom vi uppmanar dem till det för att kunna vara i sitt inre och lättare kunna koncentrera sig själva på andningen och det som händer i kroppen på mattan.
Alltså kan jag naturligtvis bara genom att tala lära ut övningarna. Jag slappnar av i hela kroppen och känner den där sköna värmen sprida sig. Och tänker: Varför gör jag inte det här oftare?
Min axel är bra nu efter sjukgymnastik, mjuk träning och en del lugna yogarörelser plus meditationen Harr som jag fick av min yogamästare.
Så här efteråt tänker jag att det var en mening med det onda också. Det kom till mig för att jag skulle förstå vikten av att backa och inte utmana mig själv för mycket. Att våga backa, trots oro för vad omgivningen ska tänka, att våga ta ett steg tillbaka när det inte känns bra. För visst är det meningen att vi ska kunna gå in i utmaningar där det kan finnas blockeringar som hindrar oss från att gå vidare. Men meningen är väl inte att vi ska skada oss själva och framförallt inte lära ut övningar där eleverna kan skada sig själva? Alltså är backa numer ett av mina honnörsord inom yogan och det som jag ständigt upprepar för mina elever. Om och om igen.
Jag vill att de ska lämna yogasalen med ett leende på läpparna. Förvisso med en känsla av att ha använt sin kropp men inte med en sträckning eller stukning.
Och framförallt vill jag att de ska lämna yogasalen med känslan av att vara i nuet, att ha kommit ett steg närmare sig själva. Ett steg närmare de människor de egentligen är.
Att de verkligen under en timme och en kvart lyssnat på sin inre röst, skrapat av sig några av lagren som hindrar dem från att höra sig själva. Den där viskningen som säger: Du duger som du är. Men var nyfiken på vem du är…
Och då behöver de min röst kanske till och med mer än min kropp.
Sat Nam!
