Språkdräkt för yoga
Påverkar dina kläder hur du uttrycker dig? Annelie Bränström-Öhman reflekterar över språkdräkter och nischade yogaplagg.
En dag till eftermiddagskaffet började vi tala om våra klädvanor, jag och väninnorna på jobbet. Jag avslöjade att jag sällan går ur pyjamasläge före lunch, om helgerna. Två av väninnorna instämde: att hasa omkring i tofflor och mjukisbyxor är en omistlig del av helgens njutningar. Den tredje sa dock bestämt ifrån. Hon vill möta dagen helklädd – oavsett om det är måndag eller lördag.
Medan vi satt där och vädrade våra garderobshemligheter kom jag att tänka på en bok av den feministiska forskaren Patricia Williams, som jag läste för rätt många år sedan. Bokens inledning är episk: ”ni ska veta att ni har att göra med någon som skriver detta iklädd en gammal frottémorgonrock”.
”Tänk, om de mjuknötta frottéavtrycken eller resårlinningarnas elasticitet också sipprar ned i meningsbyggnaden – eller ullstrumporna tvinnar fibrer till nästa kommatecken.”
Ni som läser den här krönikan har redan förstått att ni har att göra med en skribent med snarlik klädkod. Och inte bara om helgerna. Pyjamastemat går igen också under de enstaka vardagar när jag har turen att kunna jobba hemifrån. Det är inte bara bekvämt utan också praktiskt. Jag kan gå från säng till frukostbord och vidare till skrivbord och lunchpasset på yogamattan utan ett enda klädbyte. Nog borde väl det kunna räknas in under rubriken ”flow” i den yogiska vokabulären?!
Jag tror att Patricia Williams var något på spåren där med sin gamla morgonrock. En tänkande och skrivande kvinna måste ha rörelsefrihet. Att löst sittande byxor i mjuka trikåmaterial befrämjar kreativiteten så mycket bättre än figursydda kjolar är jag personligen helt övertygad om. Hold-in-strumpbyxornas potentiella skadeverkningar på kvinnors tankeverksamhet ska vi bara inte tala om.
Exakt hur klädstilen präglar mitt arbete och mitt skrivande vet jag inte säkert. Men tanken svindlar. Tänk, om de mjuknötta frottéavtrycken eller resårlinningarnas elasticitet också sipprar ned i meningsbyggnaden – eller ullstrumporna tvinnar fibrer till nästa kommatecken.
Omöjligt är det inte. Särskilt inte med vetskapen att textil från början kommer från samma ord som text, med betydelsen av att väva eller sammanfoga. I det vackra svenska ordet ”språkdräkt” flätas båda innebörderna samman. Jag tänker ofta på hur fint det vore om valet av språkdräkter ägnades samma uppmärksamhet som de outfits som bärs av kändisar och så kallade influencers i olika branscher. Är de tunna och transparenta eller grovstickade med tungt fall? Blommiga eller neutralt svarta?
Överfört till yogavärlden kan vi fråga oss vilka språkdräkter som är mest gångbara på yogamattorna idag – och hur de i sin tur påverkas av den boom av nischade yogaplagg som numera finns att köpa. I det finns en glädje och bejakelse, men också en hårdhänt knuff in i kommersiella valsituationer som egentligen har ytterst lite att göra med yogans egentliga rörelsemönster och syftning. Bambutrikå eller microfibrer? Sportigt tight eller luftigt och löst? Inte ens hold-in-eländet släpper greppet om sömmar och magpartier, åtminstone inte på kvinnosidan av sportbutikernas yoga-avdelningar.
Missförstå mig rätt. Jag vill inte landa någon självgod sensmoral och slå mig till ro med slutna ögon i en världsfrånvänd sukhasana. Inte heller sucka över hur yogan förytligas i takt med invasionen av dyra designkläder i yogastudiorna. Bara värna om att få behålla en egen liten pyjamasvrå, där tankar, ord och mitt medelåldersrunda magparti kan få slippa hållas in.
Annelie Bränström-Öhman är återkommande kolumnist i Yoga för dig, kulturskribent och professor i litteraturvetenskap och genusvetenskap vid Umeå universitet. Hon är en något lat men tålmodig yogautövare. Hon har skrivit böckerna ”Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism” (1998), ”Kärlek och någonting att skratta åt dessutom: Sara Lidman och den kärleksfulla blicken” (2008) och senast ”Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985” (2014).
