Prestationsgummans dilemma: ”Vill jag inte att deltagarna ska bli glada?”
Vi kanske kan lyssna inåt i yogan och ändå glädjas över att kunna stå på händer eller stå i trädet, eller?
För mig handlar yoga om att lyssna inåt, inte om att prestera. Inte för mig själv och inte för någon annan. Men, oj vad det är svårt. Jag har hållit på med yoga i över 15 år och ändå har jag svårt för det här med prestation, eller icke-prestation. Så fort jag får en minut över tittar jag på olika yogagurus bilder på Instagram, när de står på händerna på någon klippa eller gör en extrem bakåtböjning lätt som en plätt. Jag blir fast. Och jag önskar att jag hade kunnat göra likadant. Men det kan jag inte, inte utan att träna. Därför lägger jag in moment i min yogaträning som strävar mot detta. Jag ställer mig på händer mot en vägg och håller andan. Jag ska klara det. Och när jag klarar det blir jag lycklig. Jag har klarat av något, jag har gjort en bedrift. Vid nästa yogapass tänker jag att jag inte behöver någon vägg längre. Jag står på händer utan en vägg och trillar bakåt och slår i ryggen, rejält. Kan inte yoga på en vecka. Det är prestationsgumman inom mig som gärna vill bevisa att jag kan.
”Det gav mig en tankeställare. Vill jag inte att mina deltagare ska bli glada? Vill jag inte att de ska vara nöjda när de klarar av något?”
Häromdagen när jag var med på ett pass i en annan stad fick min prestationsgumma fullt utrymme. Instruktören frågade om det var några nya på passet och jag räckte lydigt upp handen. Hon frågade mig om jag hade gjort yoga tidigare och jag nickade. Hon berättade att passet var ett avancerat pass och hon rekommenderade mig att inte stanna kvar om jag var nybörjare. Hon tittade på mig en lång stund. Jag log och svarade att jag skulle göra mitt bästa. Inom mig bubblade jag. Jag hade betalt för passet och jag fick vara här om jag ville. Jag skulle minsann visa henne att jag inte var någon nybörjare.
Passet körde igång och allt gick bra. Jag förstod inte alls vad hon menade med att det var ett avancerat pass, jag tyckte det var lätt som en plätt. Det var nog bara hon som ville vara speciell. Men så skulle jag aldrig ha tänkt.
”Nu är vi klara med uppvärmningen”, sa instruktören. ”Nu börjar vi med passet.”
Det mest akrobatiska yogapasset jag någonsin varit med om började. Alla andra deltagare hängde med. Utan problem. Jag stod längst bak och det kändes som att kroppen skulle gå sönder. Men jag skulle klara det, jag skulle inte ge upp. Jag skulle visa henne. Att lyssna på kroppen var det inte tal om. Inte idag. Efter en och en halv timme var det äntligen dags för savasana. Jag var helt slut. Jag har alltid svårt att slappna av i savasana men den här gången var det omöjligt. Jag tror att jag höll andan under i stort sett hela passet. Kroppen och själen var inte det mista redo för att slappna av.
Efter varje yogapass brukar jag ha en skön känsla i kroppen. Jag har stannat upp och varit här och nu för en stund. Men inte efter detta pass. Jag hade ont överallt och mådde inte alls bra. Bara för att min prestationsgumma ville bevisa för instruktören att jag kunde. Fast jag egentligen inte alls kunde. Inte på ett ”yogiskt” sätt, där andning och rörelse samverkar i ett harmoniskt flöde.
När jag instruerar mina pass försöker jag få deltagarna att stänga av sina prestationsgummor och prestationsgubbar. Jag pratar alltid om att deltagarna ska försöka att lyssna inåt och känna efter hur det känns i alla positioner. Efter ett av mina seniorpass kom en deltagare fram till mig och sa:
”Idag klarade jag av att stå i trädet utan att tappa balansen en enda gång. Jag blev så glad att jag ville skutta omkring. Men sen påminde jag mig om att du alltid säger till mig att lyssna inåt och försöka glömma mina prestationskrav. Var det opassande av mig att bli glad?”
Det gav mig en tankeställare. Vill jag inte att mina deltagare ska bli glada? Vill jag inte att de ska vara nöjda när de klarar av något?
Vi kanske kan glädjas över våra prestationer utan att de blir ett krav? Vi kanske kan lyssna inåt i yogan och ändå glädjas över att kunna stå på händer eller stå i trädet? Våra prestationer kanske kan gå hand i hand med att vi lyssnar på kroppen? Vem vet, det kanske även passar min prestationsgumma.
