Är öst andligt och väst materiellt?
Pexels
Josephine Selander reflekterar över spridningen av ett numera djupt rotat narrativ.
Har du tänkt tanken, hört eller kanske själv påstått att man i Indien har närmre till en slags andlighet? Det har i alla fall jag. Det var nog också andligheten som attraherade mig till yogan: förhoppningen om att man genom yoga fick tillträde till tidlös visdom. Men i samma andetag som autentisk insikt från öst beskrivs, berättas en parallell berättelse. Den om att vi i väst – istället för andlighet – har ett materiellt, resultatorienterat och teknologiskt förhållningssätt till livet. Och det är inte helt ovanligt att vi i yogavärlden drar följdslutsatser utifrån det här antagandet att öst är andligt och väst är materiellt. Till exempel som att praktiker från öst ger oss tillgång till nuet och förmåga att undersöka viktiga existentiella frågor. Medan väst för med sig stress, prestation och icke-kontakt med sig själv och sina medmänniskor.
”I samma andetag som autentisk insikt från öst beskrivs, berättas en parallell berättelse. Den om att vi i väst – istället för andlighet – har ett materiellt, resultatorienterat och teknologiskt förhållningssätt till livet.”
Det som vi kanske inte tänker på är att just den här berättelsen om öst som andligt och väst som materiellt inte har funnits i evigheter. I själva verket är det en tankeprodukt från 1800-talet.
Ja tack, jag vill ha full tillgång till yogafordig.nu för 19 kr/mån.
Ja tack, jag vill ha nyhetsbrev från Yoga för dig!
Men innan vi backar tillbaka till mitt favorit-århundrade, låt oss bara stanna vid begreppen ”öst” och ”väst”. Edward Said, litteraturvetare och en av de första forskarna i ämnet postkolonial historia, resonerar i sin bok Orientalism (1978) om hur bilden av ett avlägset och mytomspunnet öst producerades redan då Illiaden skrevs (ungefär 700 före vår tideräkning). Said menar att tanken om ett österland föddes av européer och fyllde olika funktioner. En var uppfattningen om ett fjärran östern som skulle besegras. En annan var bilden av öst som exotiskt. Said beskriver att det handlar om en längtan till ”en Gammal Värld”, som om ”man återvände till Eden eller paradiset”.
Jag tror att det, för oss yogavurmare, kan vara värdefullt att ha i bakhuvudet att tanken om ”öst” i mångt och mycket är en konstruktion utifrån ett eurocentrisk perspektiv och har inbegripit européers längtan efter såväl autentisk andlighet som makt.
Mer av Josephine
Så om vi skuttar fram till 1800-talet har Indien blivit det besegrade österlandet. Indien låg helt under brittiskt styre 1858 och 1876 utsåg den brittiska drottningen Victoria sig själv till ”kejsarinna av Indien”. Förutom att det här blev ett politiskt och strategiskt övertag, så kom indisk kultur och religion att skärskådas och ifrågasättas av britterna.
Frågan som många indier ställde sig var: ”Hur ska vi definiera vår indiska identitet i relation till dessa tedrickande och kritiska britter som har ekonomisk och militär makt över oss?” För en grupp intellektuella indier i Bengal blev svaret: ”Genom att framhäva det unika i indisk religion och kultur.”
En som representerade den här nya synen på Indiens religiösa och kulturella arv (en rörelse som kom att kallas för ”neo-hinduism”) var Swami Vivekananda. För oss yogafolk är han känd som mannen som exporterade yogans filosofi till Amerika genom att föreläsa och göra totalsuccé på The World’s Parliament of Religions i Chicago 1883.
”Man skulle kunna kalla hans projekt för en marknadsföringskampanj: Att visa amerikaner och européer att Indien hade ett enormt kulturellt kapital som också inbegrep filosofi.”
Man skulle kunna kalla hans projekt för en marknadsföringskampanj: Att visa amerikaner och européer att Indien hade ett enormt kulturellt kapital som också inbegrep filosofi. Rätteligen visade han en ny och mångfacetterad bild av Indiens andliga tillgångar där han introducerade meditationstekniker, filosofier och en kontemplativ livssyn med ”självet” som centralpunkt. Tankar som var nya för många i publiken i Chicago.
Samtidigt är det intressant att kika på vilka retoriska tekniker han använder sig av för att föra fram sitt budskap. Jag tycker att två saker är spännande. Det ena är att Swami Vivekananda talar om en universell andlighet som är allmängiltig. Samtidigt menar han att matrisen för en sådan andlighet kommer från Indien. I en föreläsning som han håller 1898 i Calcutta går han rakt på sak: ”Everybody knows now how much the world owes to India’s spirituality, and what a potent factor in the present and the past of humanity have been the spiritual powers of India.” Swami Vivekananda återanvänder tanken som föddes i Europa långt tidigare: Hoppet om att ett andligt paradis står att finna österut. Men han använder den exotiska tanken om öst för att stärka Indien gentemot britterna. Den andra retoriska manövern är att tala om eftergiften som väst gör i jakten på högt utvecklad teknologi. Vivekananda menar att priset för den materiellt orienterade livsstilen är en slags andlig tomhet.
Kopplingen mellan materialitet och andlig brist var ny för 1800-talet och Swami Vivekananda var en av de första som lanserade den här polariseringen mellan öst och väst. Men fler hakade på. 1913 års nobelpristagare Rabindranath Tagore lät meddela samma sak och under åren 1913-1926 skrev många svenska dagstidningar om österns andlighet och västerlandets brist på detsamma. Gandhi använde sig av samma retoriska tvåstegsraket i sin politiska kamp att frigöra Indien från brittiskt styre: Att Indien äger unik och uråldrig andlighet, och att väst är bländat av materialitet.
Och om du till äventyrs kollar in den fascinerande dokumentärserien Wild, Wild Country som nu går på Netflix så hörs samma resonemang återigen; öst är andligt, väst är materiellt. Men denna gång på 1980-talet genom Bhagwans röst (gurun som sedan bytte namn till Osho), när han drev Rajneesh-rörelsen under några år i Oregon i USA.
Narrativ kan rota sig ganska snabbt och djupt, och fungera som ett slags ”sanning”. Det behöver ju inte betyda att det inte ligger något i berättelserna som formuleras. Inte heller att många av oss har erfarenhet av det här som beskrivs. Men kanske är det av värde för oss yogautövare och yogalärare att då och då reflektera över vår egen retorik? Att då och då inventera våra påståenden, och kanske – eller kanske inte – omarbeta dem en smula?
Läs gärna vår artikel om Viryayoga – yogaformen där öst möter väst
Josephine Selander utbildar yogalärare och är grundare av viryayoga och Nordiska yogainstitutet. Hon har en master i idéhistoria och har skrivit om ämnet i sin uppsats Mellan öst och väst, profetior och entrepenörskap, vetenskap och tro: Meningsproduktion om alternativa andligheter i svensk press och offentlighet 1899-1926. Just nu skriver hon boken Filosofi som terapi, med utgivning hösten 2019 på Roos och Tegnér förlag.
