Gästkrönika: Nyårslöftet som överlevde alla svek
Jag bestämde mig där och då, när jag slagit igen boken (Rachel Brathens Yoga Girl), att jag skulle börja yoga och meditera varje dag. Ett rätt ambitiöst nyårslöfte, jag vet. Har jag brutit det? Absolut. Flera gånger om.
När jag slog upp ögonen första dagen på året så visste jag att jag hade fått nog. Nu var jag riktigt less på mig själv, less på dåliga vanor, less på att leva ett liv som jag var missnöjd med. Less på att göra mig själv besviken. Jag visste att jag ville ha förändring, men hur förändrar man? Svaret är nyårslöfte.
Jag hade under en längre period sneglat, väldigt avvaktande, mot yogan. Tänkte fördomsfullt att ”sådana där yoga-människor, de är spirituella skummisar ”. Visst hade jag provat en, eller kanske två gånger, men tycktes aldrig begripa. Jag förstod inte grejen helt enkelt, kanske var jag för ung.
Nu vet jag, på riktigt, varför jag utövar yoga; för att träna på att inte vara elak mot mig.
Min mamma fick Rachel Brathens bok ”Yoga Girl” i julklapp. Jag hade hört min mamma passionerat berätta om den struliga tonårstjejen som slutit fred med sig själv genom meditation och yoga. Om svenskan som funnit kärleken på en paradisö i Karibien. Jag hade lyssnat med ena örat, ända tills jag hörde ordet ”handstands”.
Den dagen, första dagen på det nya året, kände jag mig så hopplös och förlorad. Jag hade ångest och var fruktansvärt rastlös och orolig, så jag plockade upp boken med den snygga, blonda, starka tjejen på framsidan och kilade ner på rummet, la mig i sängen och började läsa.
Jag sträckläste hela boken den dagen. Vissa sidor läste jag två gånger. Jag kände mig så träffad, och samtidigt så räddad. Rachel hade sett mig, plockat upp mig och blåst liv i mig.
Jag ska inte ljuga. Tanken på att kunna göra handstands och backbends och allt vad det heter lockade mig väldigt mycket. Jag hade fått en inblick i vad yogan egentligen var och vad den egentligen gjorde för människan, men jag var fortfarande en ung tjej som ville vara stark och tuff. Jag bestämde mig där och då, när jag slagit igen boken, att jag skulle börja yoga och meditera varje dag.
Ett rätt ambitiöst nyårslöfte, jag vet. Har jag brutit det? Absolut. Flera gånger om. Men mitt löfte gav mig vad jag mest av allt önskade mig; förändring. Jag tog myrsteg fram, gjorde enstaka övningar, mediterade i först tre, fem, sju och sedan tio minuter. Det kändes rätt hopplöst de första veckorna, men sedan märkte jag… Musklerna, rörligheten, andningen, piggheten! Det började hända saker med min kropp. Att få uppmärksamma dessa små förändringar gav mig mersmak, någonstans långt där framme i tiden kunde jag se mig själv göra handstands i sanden. Jag fick min morot och hoppade på en kurs i ashtangayoga.
Det var tungt kroppsligt arbete. Den som påstår något annat har aldrig provat på ashtangayoga. Men vad jag framförallt insåg var att detta var en prövning för mitt psyke och för min självkänsla. Att en gång i veckan ta yogalektioner tillsammans med en grupp andra presterande människor fick mig att förstå; jag har ett allvarligt problem. Att ha en lärare, att följa instruktioner och att bli korrigerad satte en viss press på mig. Jag märkte att jag strävade efter att vara bäst. Jag började undermedvetet jämföra mig med de andra, och att göra fel gjorde mig ledsen inombords. Det resulterade i att jag många gånger lämnade lokalen besviken och förbannad på mig själv.
Det tog mig några månader att inse att besvikelse och ilska är den raka motsatsen till de känslor som jag ville uppnå med min yoga. Jag ville att yoga skulle göra mig glad, trygg och stolt över mig själv. I början hade jag så starkt längtat efter en förändring i mitt liv. Jag skapade ett, som vanligt, ouppnåeligt nyårslöfte utan någon djupare personlig mening eller eftertanke och jag började yoga av helt fel anledningar; snygga bikinis och handstands.
Allt startade med en liten snöboll av självförakt, dålig självkänsla och destruktivt tänkande. Det finns dock ingenting som jag är så tacksam för som just den lilla elaka snöbollen. När den sattes i rörelse sattes mitt liv i rörelse. Jag insåg att det inte går att vara besviken på livet, på yoga eller på andra fenomen. Tror man det är man i grund och botten bara besviken på sig själv. Detta förstod jag på yogamattan, när jag kritiserade mig själv och jämförde mig med andra. Nu vet jag, på riktigt, varför jag utövar yoga; för att träna på att inte vara elak mot mig.
Text: Lydia Bernal
Lydia Bernal är tjugo år gammal och född, uppväxt och bosatt i Västerås. Hon beskriver sig själv som en nyfrälst yogini med stor kärlek för det skrivna ordet, häftiga basgångar och udda filmer.