Kramarna som försvann – ofrivillig ensamhet var ett folkhälsoproblem redan före corona
Pixabay
Jag satt i bilen idag på väg till ett möte och funderade på kramar. Jag är en person som kramas. Jag älskar att kramas. Krama alla. Och jag vet att jag, genom åren, har fått höra att jag kramas för mycket.
”Det är inte alla som vill kramas”, sa en kollega till mig för några år sedan. ”Du måste respektera det”.
Ja tack, jag vill ha full tillgång till yogafordig.nu för 19 kr/mån.
Ja tack, jag vill ha nyhetsbrev från Yoga för dig!
Hon har helt rätt, jag var dålig på att läsa in de som inte ville kramas. Men jag har övat och är betydligt mycket bättre på det nu. Men att sluta kramas vill jag aldrig göra. Ingången i en kontakt med en människa är för mig att kramas. Kanske inte första mötet, fast jo, ibland även vid första mötet är en kram ett sätt för mig att känna in en människa.
Sen kom corona.
Och kramarna försvann.
De nya hälsningssätten passade mig inte
I våras var allt konstigt när jag mötte en människa. Hur ska man hälsa? De olika hälsningssätten som cirkulerade på sociala medier passade mig inte alls. Efter några veckors velande kom jag fram till att jag helt enkelt frågar. Så om det är en person jag känner säger jag alltid:
”Får jag kramas?”
Ja, jag vet att det är en ledande, sluten fråga, men jag tänker att de som känner mig vågar säga nej. Till personer jag inte känner säger jag:
”Hej, man får ju hälsa på det här sättet nu för tiden” och så vinkar jag och ler.
Det brukar fungera bra. Jag upplever att alla är förvirrade hur man ska hälsa nu för tiden och tycker att det är skönt när någon annan avdramatiserar det hela.
Det har blivit normalt att inte kramas
Men som jag saknar att kramas. Eller?
Det var precis det jag funderade på i bilen i morse. Jag förväntar mig inte ens längre att kramas. Det har blivit helt normalt att inte kramas. Och det gjorde mig lite ledsen. För hur kommer det bli i framtiden. Kommer vi alla att kramas mindre?
Vad kommer det att göra med vårt redan distanserade och avståndstagande samhälle.
Ofrivillig ensamhet var ett folkhälsoproblem redan innan corona. Hur blir det nu?
Människor behöver andra människor.
Människor behöver fysisk beröring.
Det finns otaliga studier på det.
Bebisar slutar äta om de inte får fysisk beröring (hur man nu har kunnat forska på det). Sverige är ett ensamt land. Ofrivillig ensamhet var ett folkhälsoproblem redan innan corona. Hur blir det nu? Digitala sammankomster i all ära men det sker ingen beröring i dessa forum (tänk den som uppfinner det). Inte ens på yogaklasser sker någon fysisk beröring. Jag kan inte lägga mina händer på deltagarnas axlar för att få dem att slappna av i savasana.
Så länge vi ska hålla avstånd övar jag på att acceptera situationen. Jag kopplar det till santosha som i yoga betyder tacksamhet och förnöjsamhet. En önskan om att uppmärksamma och vara glad för det vi har i livet istället för att hela tiden vilja ha mer. Även om det är svårt är detta det enda jag kan göra just nu.
Det är det enda vi alla kan göra just nu tänker jag. Acceptera. Släppa taget.
Tänker inte vänja mig vid att inte kramas
Dock tänker jag inte vänja mig vid att inte kramas. Så länge corona har oss i sitt grepp kramar jag sönder mina barn. Jag stänger öronen när jag hör deras protester:
”Mamma, du pinsammar ut mig”
Jag hoppas att du hittar sätt som fungerar för dig i det vi lever i just nu och att vi kan kramas när vi får vara nära igen.
För nära igen kommer vi att få lov att vara.
Hur och när är en senare fråga.
