Hitta ditt autentiska jag – med hjälp av Kirkegaard
Ta hjälp av Sören Kirkegaard i sökandet efter ditt autentiska jag.
Hur är det egentligen att vara människa? Hur är det att existera? För många av oss yogautövare fungerar yogans filosofi näst intill terapeutiskt. Att få tid och plats för att stöta och blöta spörsmål som vanligtvis sällan ges utrymme åt. Och det är inte ovanligt att de funderingar som bubblar upp på yogamattan just är av det existentiella slaget. Som i stil med: vad är meningen med mitt liv?
För två hundra år sedan levde en person i Köpenhamn som med all sannolikhet inte ägnade sig åt yoga: Sören Kirkegaard (1813-1855). Men de frågor som han ställde sig då, är nog inte helt olika de som vi ställer oss idag, och Kirkegaard kan betraktas som en av existentialismens förgrundsgestalter. Så vad var det för tankar som han hade? Vilka resonemang förde han som skulle kunna vara giltiga för oss idag?
”Att fatta medvetna beslut, tänkte Kirkegaard, är ett steg mot att bli autentisk. Valen kan vara obekväma och skava, men är en del i processen att hitta sin sanning.”
När Sören Kirkegaard är 22 år skriver han i sin dagbok: ”Det gäller att finna en sanning som är sanning för mig, att finna den idé som jag vill leva och dö för”. Kirkegaards väg för att hitta sin sanning, att komma i kontakt med sitt autentiska jag, formulerar han i tre olika stadier: det estetiska, det etiska och det religiösa. Det fösta steget bli att utforska kontakten med omvärlden. Kirkegaardforskaren Ted Harris och skribenten Ann Lagerström beskriver de tre stadierna i sin bok Konsten att leva innerligt: Existentialism för den moderna människan som ett ”jag-hus” med tre våningar: ”källare, stuga och övre sal”. Målet är att flytta in, som Kirkegaard skriver, till ”paradvåningen, som står ledig i hennes förfogande – det är ju i sitt eget hus hon bor”. Men för att kunna göra det gäller det att börja med att utforska källaren. Eller med andra ord hur vi uppfattar världen.
Det gör vi genom det första stadiet; det estetiska. Att vara mitt i livet med alla sinnen öppna och att njuta av vad som ges. Låter inte det ljuvligt: att ständigt se det sköna i världen? Och det är väl också en förmåga som vi kan öva oss i med hjälp av yogan. Att inte ständigt uppmärksamma det som skaver, utan att också bejaka det som är härligt.
Men det finns ett krux här, menar Kirkegaard. Jakten på att fånga det sköna kan också göra oss upphängda på det som är vackert och njutbart. Det skulle faktiskt kunna leda till ett visst mått av undvikande och också tanklöshet. Då jag gick min första yogautbildning i San Fransisco, berättade en lärare om hur yogan hjälpt henne att bejaka det vackra i livet.
Men för att lättare kunna se det sköna, hade hon slutat att läsa dagstidningen och se på nyheterna. ”It just makes me feel sad”, konstaterade hon. Kirkegaard menar att även om det finns ett värde i estetikerns förmåga att se skönhet och njutning så finns det också en risk i och med att det kan skapa en typ av ansvarslöshet.
Det här för oss in på nästa fas som Kirkegaard presenterar: etikens stadium. Det här handlar om att vara medveten om de val som man gör. Och i Kirkegaards fall kommer väljandet mindre an på att ”välja det rätta, än på den energi, det allvar, och patos, varmed du väljer.”
Genom att ta ansvar för våra val blir vi hela personer, menar han. Det manar oss att leva som medmänniskor i eftertänksam samklang med omgivningen. Och att fatta medvetna beslut, tänkte Kirkegaard, är ett steg mot att bli autentisk. Valen kan vara obekväma och skava, men är en del i processen att hitta sin sanning.
Är vi klara nu? Vi har tagit det svåra steget från skönhet och njutning till etiska hardcoreval. Nej, Kirkegaard föreslår ytterligare ett stadium i vägen mot att bli autentiska: den andliga fasen.
Det här med andlighet kan vara ett svårgripbart begrepp. Kanske kan en bild från en helt annan plats och tid än Kirkegaards Köpenhamn under 1840-talet ge fler perspektiv. Det är en bild från Indien, på 600-talet före vår tideräkning i Taittiriya Upanishad, där människan beskrivs bestå av fem skal. Ungefär som en lök. Så till skillnad från tre stadier är det fem lager som existerar samtidigt i människan. Det yttersta lagret (kosha på sanskrit) är människans kropp. Det är den del av oss som närs och frodas av näringsrik mat och rent vatten.
Det andra lagret representerar människans ”livskraft”, eller prana. Livskraften tänks bli påverkad av hur vi lever. Har vi balans mellan arbete och vila? Finns det utrymme för det som får oss att växa som individer? De här första nivåerna skulle kunna associeras till Kirkegaards första stadium: att leva i världen och bli påverkad och njuta av det som ges.
Den tredje koshan representerar människans sinnesintryck, medan det fjärde kan tolkas som den intellektuella analysen av vad som upplevts. Mellan sinnesintryck och analys sker en ständigt pågående mental växelverkan. Mellan att uppfatta och att tolka, mellan förnimmelse och medveten reflektion.
Det här skulle kunna jämföras med Kirkegaards etiska stadium: att utifrån den information vi får, göra medvetna tolkningar och överlagda val istället för att reflexmässigt reagera på sinnesintrycken.
Människans femte lager föreställs i Taittiriya Upanishad vara ren lycka, och går kort och gott under namnet ”lycksalighetslagret”. Och längst in, innanför alla lager finns vår innersta kärna, atman: ”den individuella själen”. Atman skildras som en reflektion av det allomfattande, opersonliga världsalltet: brahman.
Det här sista lyckolagret och kärnans kontakt med världsalltet kan förknippas med Kirkegaards sista andlighetsstadium.
Vad blir då Kirkegaards svar på frågan om hur vi kan utforska det andliga? Kort och gott: ”i ögonblicket”. I Avslutande ovetenskaplig efterskrift skriver han hur det andliga sökandet handlar om en parallellverksamhet: att både vara ”absolut till det absoluta och relativ till det relativa”. Ted Harris och Ann Lagerström formulerar det vackert och enkelt i sin Kirkegaardbetraktelse: ”Gå upp på morgonen, ät din frukost, gå till jobbet som om det var hela verkligheten och kom på samma gång ihåg att det finns ett annat perspektiv, att det du dagligen gör kan betraktas ur evighetens synvinkel. Du är både Någonting och Ingenting”.