Därför älskar politiker mindfulness
Fredrik Redelius
Vad händer när erbjudandet om självhjälpstekniker som mindfulness blir ett led i att flytta över ansvaret om psykisk hälsa från samhället till individen?
I maj i år kunde vi yogaentusiaster glädjas åt att Region Skåne fattat ett politiskt enhälligt beslut om att avsätta tre miljoner kronor till att kunna erbjuda mindfulness på alla vårdcentraler i Skåne. Beslutet fattades utifrån forskningsresultat som Centrum för primärvårdsforskning gjort i Lund som visade att mindfulness i grupp kan fungera minst lika bra som kognitiv beteendeterapi.
För den som provat att jobba med medveten närvaro, yoga eller meditation är nyheten kanske inte särskilt rafflande. Det är väl inte konstigt att vi kan fungera bättre när vi är närvarande? Gör bara en privat liten en-persons-gallupundersökning: hur mådde du innan yoga/meditationsstunden? Och hur mådde du efter? Jag dristar mig till att påstå att något händer som kan associeras till ett högre välbefinnande. Före yogan var den inre stämningen kanske orolig, ofokuserad eller allmänt fladdrig. Efter yogan inträdde kanske en grundande närvaro.
”?Hur blir det när den enskilde åläggs att hitta instrument till att hantera till exempel utmattningssyndrom, när det också (och kanske i själva verket) handlar om hur arbetsmiljön är strukturerad?”
Ok, då skulle den här krönikan kunna sluta här. Mer mindfulness åt folket: det kan väl inte vara annat är bra? Eller?
Ja, det beror lite på hur vi väljer att förhålla oss till mindfulness. Och då tänker jag inte i första hand på själva verktygen: att använda sinnesintrycken som portar till djupare närvaro, att lyssna till kroppens signaler eller att låta nervsystemet få en liten paus. Nej, jag funderar snarare på hur de här verktygen används och i vilket syfte.
De senaste decennierna har klinisk forskning visat på i princip uteslutande lovande resultat. Listan är lång. Mindfulness gör oss mindre deprimerade, vi mår psykiskt bättre, vi får bättre förmåga att hantera stressfyllda och känslomässigt krävande situationer, en högre känsla av sammanhang, bättre immunförsvar. Etcetera, etcetera. Egentligen bara bra resultat. Så långt gott och väl. Men om vi istället vänder blicken till ett annat och betydligt nyare forskningsfält än det kliniska, blir det ett annat ljud i skällan. Kritisk mindfulnessforskning är ett område som tittar på mindfulness utifrån ett socialt och kulturellt perspektiv. Som forskningsfält fick det luft under vingarna när the Huffington Post 2013 publicerade ”Beyond McMindfulness”. I artikeln kritiserar Ron Purser och David Loy hur mindfulness fått en starkare trovärdighet genom att dess ivrare gång på gång påminner om praktikens buddhistiska rötter, samtidigt som managementguruer, mindfulnesslärare och forskare beskriver tekniken som ”buddhistisk meditation utan buddhism”. Att reducera och skala ner de buddhistiska meditationsteknikerna till att passa in i en sekulariserad kontext där sinnets självreglering är en förutsättning för att individer ska kunna fungera effektivt i samhället är just det som den kritiska mindfulnessforskningen vill skärskåda.
Men vänta här. Är det nödvändigt att omedelbart snoka fram ett problem med något som verkar fungera för så många? Personligen tror jag inte på att det finns ett egenvärde att vältra sig i problematiserande resonemang av akademisk hävd och gammal vana. Däremot tycker jag att det kan vara av värde att vrida och vända på åsiktsstenarna. Såväl de stora som de små.
Fler krönikor
Är det till exempel verkligen ett problem att en teknik förändras från att vara en monastisk, religiös disciplin reserverat för buddhistiska munkar till att bli en praktik som i princip vem som helst kan ägna sig åt? Är det inte så vi gör med yogan: vi plockar de ingredienser som fungerar och kokar ihop vår egen gryta? Frågan är om det är nödvändigt att vara sann mot kontexter eller att bevara traditioner bara för sakens skull. Däremot tror jag att det kan finnas en risk när vi blir historielösa. När vi tappar kontakten med våra berättelser och förlorar kunskapen om hur de vägarna till där vi är idag har trampats upp.
En annan fråga som kan vara värd att ta sig en extra titt på är varför vi som samhällsmedborgare uppmuntras till att finslipa sinnets verktygslåda. Så länge vi ägnar oss åt självhjälpsmetoder som gagnar vårt eget välbefinnande är det väl ingen ko på isen. Men vad händer när de här teknikerna blir ett led i att flytta över ansvaret om psykisk hälsa från samhället till individen? Hur blir det när den enskilde åläggs att hitta instrument till att hantera till exempel utmattningssyndrom, när det också (och kanske i själva verket) handlar om hur arbetsmiljön är strukturerad? Och vad händer när mindfulness används för att reducera landstingets kostnader? Eller, som liberalernas Gilbert Tribo uttrycker ”att det i tider av ökande psykisk ohälsa är bra att hitta sätt att hjälpa fler för mindre pengar”. Återigen så behöver inte en pragmatisk syn på att kostnadseffektivt kunna hjälpa individen till att hantera psykisk ohälsa, vara vare sig missriktad eller fel. Men jag tror att det kan ge fler infallsvinklar att då och då kritiskt undersöka andra perspektiv av och flera led i de här praktikerna som många av oss faktiskt uppskattar och är så hjälpta av.
Med detta sagt funderar jag på att rulla ihop min yogamatta om en stund och meditera lite. Varken för att vara sann mot buddhistisk tradition eller för att politiker vill hjälpa mig till att bli en fungerande samhällsmedborgare för en ringa slant, utan för att jag vill.
Josephine Selander utbildar yogalärare, har utvecklat av viryayogan och grundat Nordiska yogainstitutet. Hon har en master i idéhistoria och är intresserad av hur kunskap och meningsproduktion – i synnerhet om andlighet – förändras i nya geografiska eller kulturella kontexter.
Mer om Josephine och minifimer där hon bland annat pratar om yogans moderna historia finns på nordiskyoga.se.
