Josephine Selander: Jag tror inte på en gubbe på ett moln, men jag tror på något…
Pixabay
Längtan efter något mer. Josephine Selander om hur du skaffar en uppfriskande distans till ditt eget sökande.
Vad svarar du på frågan: ”Tror du på Gud”?
Om du svarar att du inte tror på Gud, så tillhör du kanske de 80 procent av svenskarna som inte vill tillhöra någon typ av organiserad religion. Men samtidigt som många av oss som yogar inte låter oss imponeras av kristendomen, dras vi gärna till en kombo av yogafilosofi, klangskålar och tarotkort. Och det är inte ovanligt att yogavärlden vittnar om en längtan till att komma i kontakt med något i oss själva, och att vara ett med något större. Eller vad som kort och gott beskrivs i Upanishaderna: att det finns ett världsallt, brahman, som är i samklang med vår innersta kärna, atman.
Längtan efter andlighet är knappast något nytt. Och många gånger kan den här längtan få lite straight edge-drag över sig. Att leva asketiskt i ett ashram eller att delta i en meditationsreträtt i fullständig tystnad kan låta lockande. Själv skissade jag i mina sena tonår på att bli katolsk nunna (en idé som inte blev särskilt långlivad).
Ett annat vanligt kriterium för andlighet är att dess ursprung helst ska vara från en annan världsdel än Europa. Att vända sig till den andlighet som Svenska kyrkan erbjuder (på en plats nära dig), uppfattas som okul av flera skäl. Dels vill ju många av oss inte skriva under på någon religiös tillhörighet, dels kan den protestantiska andligheten kort och gott uppfattas som oexotisk.
För att få perspektiv på den längtan vi har idag, kan det vara intressant att kika lite på hur vi svenskar historiskt har rotat runt i andlighetsväskan. Hur har övergången sett ut från att vara ultrakristna till att bli supersekulariserade (men ändå smygandliga)?
Religionsprofessorn David Thurfjell har skrivit om hur vårt förhållningssätt till religion och andlighet skiftat över tid i sin bok Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen. För att göra en lång historia kort, kan man säga att processen som ledde till nyfikenhet inför alternativa andligheter – och misstro gentemot kristendomen – började redan innan 1800-talets början då upplysningsidéerna om att separera religion från naturvetenskap var satta i rullning. I Sverige kom frikyrkorörelser som pietismen att bli viktiga, eftersom man där hade privata möten hemma hos folk (konventiklar). Det innebar att man inte behövde följa en prästs tolkning av bibeln, utan man hade som små bokklubbar, där man satt och diskuterade sin egen uppfattning av texterna. Typ ”sharing” på 1800-talet.
Ännu fler saker hände i Sverige som luckrade upp den religiösa auktoriteten. I regeringsformen från 1809 bestämdes att svenskar fritt fick följa sin religiösa tro. Och det blev startpunkten för en mängd politiska reformer, som under 1800-talet ledde till att religionsfriheten stärktes och att kyrkan försvagades ytterligare. I förlängningen betydde det att folk kunde börja utveckla ett personligt och emotionellt förhållningssätt till sin tro.
Samtidigt som många av oss som yogar inte låter oss imponeras av kristendomen, dras vi gärna till en kombo av yogafilosofi, klangskålar och tarotkort.
Men det som verkligen skapade oro i leden var när Charles Darwin publicerade Om arternas uppkomst 1859. Då blev luckan mellan vetenskap och kristendom svår att förbise: Hur skulle man kunna få ihop Bibelns budskap om att människan var 6 000 år gammal, med Darwins moderna tankar om en evolution som pågått i miljarder år?
Lösningen blev att söka andlighet på annat håll. Och helst en andlighet som man kunde kombinera med vetenskap.
Några som var pionjärer med att prova den här kombinationen var teosoferna. 1875 bildades det Teosofiska samfundet i New York under Helena Blavatskys ledning. Madame Blavatsky hade turnerat runt i världen som medium i seanser och hon var mycket intresserad av såväl hinduism som buddhism. Dessutom var hon ett fan av Darwin.
Utifrån sina intressen skrev hon 1877 boken Den avslöjade Isis: Nycken till de forntida mysterierna i vetenskap och teologi. I texten fanns en mix av metafysisk vetenskap, naturkunskap, utdrag ur vedaskrifterna, buddhistiska tankar och kemiska formler. Kort och gott precis det som 1800-talets européer och nordamerikaner suktade efter.
I dag betraktas Den avslöjade Isis som ett av startskotten för det som akademiskt kallas för ”västerländsk esoterism”, och som idag för det mesta går under titeln ”New Age”. Men vad definierar egentligen New Age? Alla som varit inne i en alternativandlig shop, vet att där finns en generös blandning av allt från kristaller, självhjälpsböcker, delfinsimningskurser och shamansmycken. Går det ens att ringa in fenomenet?Historikern Wouter Hanegraaff har forskat en del om New Age, och beskriver fyra återkommande komponenter. För det första så är ockultismen och spiritismen en bärande del. Det vill säga, intresset för det okända, och att det går att utvinna kunskap ur det oförklarliga. Här ingår också en romantisering av naturen.
Inte för att dissa den längtan som bubblar inom oss. Snarare att medvetandegöra, och att ibland få en uppfriskande distans.
Den andra komponenten är intresset för främmande religioner. Vanligast vänder man sig till österländska religioner så som buddhism och hinduism, men naturreligioner kan också slinka med. Den tredje delen i New Age är att betrakta evolution som en typ av religion (och vice versa). Ett exempel är att koppla ihop den religiösa tanken reinkarnation med det vetenskapliga begreppet kausalitet. På så vis blir karma lika med orsak och verkan: religion och vetenskap i ett. Som sista och fjärde beståndsdel av New Age nämner Hanegraaff psykologiseringen av esoterismen, där tron på människans förmåga till förändring genom tankens kraft, självhjälpsböcker, eller C G Jungs tankar om arketyper, är tydliga exempel.
Det är inte säkert att torra analyser är inspirerande. Här kokas en del av vår andlighetslängtan ner till naturromantik och ockultism; intresse för andra religioner; evolution som religion, och psykologisering av esoterismen. Hur stärkande, givande och härligt är det på en skala?
Samtidigt kan sånt här uppbenande hjälpa oss att medvetet se på den typ av andlighet vi gärna kan dras till inom yogan. Inte för att dissa den längtan som bubblar inom oss. Snarare att medvetandegöra, och att ibland få en uppfriskande distans. För att – när man vill – åter igen dyka ner i andlighetssökandet.
Källor och citat:
- Thurfjell, David, Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen, Stockholm, 2015.
- Wouter J Hanegraaff, New Age religion and Western culture: esotericism in the mirror of secular thought, 1996.
- Selander, Josephine, Mellan öst och väst, profetior och entreprenörskap, vetenskap och tro: Meningsproduktion om alternativa andligheter i svensk press och offentlighet 1899-1926. Stockholms universitet, 2018.
