Allt måste inte vara perfekt för att yoga: ”Jag var ursäkternas mästarinna”
Mikael Nyberg
Hanna Rydén har, med viss möda, tagit sig upp ur bortförklaringsträsket.
Mobilen ringer och jag svarar yrvaket.
”Hanna, det har varit en terrorattack mot en moské i London. Kan du åka dit?”
”Mmmm, javisst.”
Det är mitten av juni och klockan är inte ens sju på morgonen. Kvällen innan var sista omgången i de franska parlamentsvalen och jag har jobbat sent. Jag är otroligt trött och hade hoppats på att jag skulle få sova ut den här morgonen.
Men istället måste jag snabbt vakna till, boka tågbiljett och stressa till Gare du Nord. Därefter följer en lång dag med intervjuer och kamp mot deadline. Först kring midnatt kan jag äntligen sova.
Lyckligtvis ser inte varje dag ut så här. Men det symboliserar mycket av vad mitt nuvarande arbete går ut på: att kastas från ett ämne till ett annat, snabbt ställa om och alltid vara redo.
”Hur kommer det sig att jag hittar alla dessa förklaringar till att inte ta hanad om min kropp och själ?”
Jag arbetar sedan 1,5 år som Göteborgs-Postens Europakorrespondent. Min bas är Paris, men eftersom jag bevakar hela Europa är jag ofta på resande fot. Väldigt få dagar ser likadana ut och det är en stor utmaning att behålla rutiner med yoga och meditation. Särskilt när man som jag är en ursäkternas mästarinna. Eller var i alla fall…
Lättare var det under åren när jag bodde i Indien. För det första hade jag mer tid att yoga och meditera. Det var billigt att leva i landet och jag kunde arbeta mindre. En annan bidragande orsak var att jag ofta var omgiven av människor som praktiserade någon form av spiritualitet. Det var en del av vår vardag och inget vi behövde söka efter eller fundera på. Och jag undervisade själv ofta i yoga.
Det var just detta som jag använde som bortförklaring när jag bosatte mig i Paris i mars 2017. Jag övertygade mig själv att livet i den franska huvudstaden skulle vara för stressigt och energin för tung för att jag skulle få ro och bli inspirerad att praktisera.
Mer av Hanna
Och under mina reportageresor till andra europeiska städer hittade jag ständigt nya ursäkter: allt från att Airbnb-lägenheten i Budapest var för kall för att yoga i till att jag stressätit för mycket pizza under tyska valdagen och därmed skulle spy om jag ens tänkte på ordet asana.
Hur kommer det sig att jag hittar alla dessa förklaringar till att inte ta hand om min kropp och själ? Egentligen borde det vara det mest naturliga i världen att göra något positivt för hälsan. I mitt fall handlar det om att jag är lite av en perfektionist och med för höga krav på mig själv och min omgivning.
Jag tänker ofta att om jag ska yoga ska det ske när jag vaknar utsövd på morgonen, helst ska passet vara i minst 45 minuter och miljön harmonisk och ljus. Eftersom verkligheten sällan lever upp till dessa krav resulterar det i att jag hoppar över yogan.
Nu har jag hunnit jobba som Europakorrespondent i över ett år. Nästan på årsdagen tröttnade jag på mina ständiga undanflykter och gjorde en helomvändning. Jag bestämde mig för att sluta sträva efter den perfekta morgonrutinen. Den behöver inte se ut på ett visst sätt eller göras i en specifik miljö.
Numera praktiserar jag yoga och meditation varje dag. Men det kan röra sig om allt från tio minuter kapalbathi och solhälsningar före hotellfrukosten till ett lugnt yinyogapass på över en timma före läggdags. Ingen dag är den andra lik – och inte heller min yogarutin. Däremot ser jag till att skapa så bra förutsättningar som möjligt för det, som att alltid ha med min reseyogamatta i handbagaget.
Om jag imorgon bitti skulle bli väckt av min chef och tvingas kasta mig iväg till London skulle jag se till att avsätta några minuter för att meditera och göra några andningsövningar på tåget. Utan att hjärnan skulle hinna hitta några ursäkter.
