Jag tar skydd från svartregn och kyla
För tråkmånsar och förlorare – eller? Annelie Bränström-Öhman stannar gärna i den ifrågasatta komfortzonen.
Det är samma sak varje vinter. Bedrövelsen som kommer med novembermörkret. Skymningen som kurar ihop sig utanför fönstret innan det ens blivit fullt dagsljus, redo att kasta sig över oss redan vid lunchtid om det är en mulen dag. Bara den som har tid att ta sig en rejäl sovmorgon kan göra solhälsningen med ansiktet vänt mot den uppstigande solen.
Det är så här års jag tänker på den så kallade komfortzonen. För att det är där jag helst av allt vill hålla till. Ta skydd från svartregnet och kylan. Stanna hemma om kvällarna. Vira in mig i filtar och tassa på i ullstrumporna, tills det blir jul.
”Jag googlar ordet och känner att jag har öppnat dörren till moralkakornas hemliga skafferi.”
Från början lånades ordet från meteorologin, där det är en beteckning på väderleksförhållanden då temperatur och luftfuktighet är i sådan balans att de flesta upplever den som behaglig. Varken för varmt eller för kallt. Men överförd till människolivet har komfortzon istället blivit något av ett skällsord. Var och varannan dag hör man någon säga: ”Jag är så glad att jag tvingade mig att gå ur min komfortzon.”
Det kan gälla allt från hur man klär sig till hur man väljer jobb, bostad eller till och med livskamrat. Och förstås även yogastil. Att välja att stanna i komfortzonen är i samtliga fall ett stort Nej-Nej. Något som är för tråkmånsar och förlorare.
Jag googlar ordet och känner det som att jag öppnat dörren till moralkakornas hemliga skafferi. Det är bara att välja en och börja tugga i sig: ”Stora saker sker aldrig i en komfortzon.”, ”En komfortzon är en vacker plats. Men inget växer där.”, ”Allt du någonsin drömt om finns ett steg utanför din komfortzon.”.
Där finns illustrativa diagram där komfortzonen ser ut att vara en liten grusplanet i utkanten av ett solsystem där den stora roliga planeten får namnet ”där-det-magiska-händer”, omsvärmad av flygande enhörningar och glimrande regnbågar. Jag hittar till och med en yogablogg som i strängt tonfall förmanar mig att om mina dagliga asanas känns lätta, sköna och trygga – då har jag fastnat i komfortzonen. Och där borde jag inte vilja vara. Jag borde vilja sträva efter att få motstånd, behöva kämpa mer och utsätta mig för osäkerhet och nya utmaningar.
Jag blir alltid lite ledsen när jag läser sådant där. Men det går över. Trotset vaknar inom mig och jag går och hämtar en härligt röd och luddig mohairtröja ur garderoben. Konstaterar att novemberkaktusen i sovrumsfönstret inte heller bryr sig om att den inte ska kunna växa i en sådan grundligt inbodd och uppvärmd komfortzon. Den prålar med kaskader av rosa knoppar och blommor.
I ungdomstiden föreslog bästa väninnan att vi skulle gå på trav och spela på hästar en alldeles särskilt tråkig och mörk novembertisdag. Det var för övrigt hon som även planerade för en parallellkarriär åt mig som Bollywood-stjärna, om universitetsstudierna skulle haverera. Jag vägrade. En sådan idiotisk idé, tyckte jag. ”Men är du inte hungrig på livet?” utbrast hon.
Hon var tidigt ute där, väninnan. Avant-la-lettre satte hon fingret både på komfortzonen och min trivsel i den. Jag bugar mig för den trendspaningen. Och måste trots allt erkänna att jag då och då under åren som gått har grunnat på hur mitt liv skulle ha blivit i Bollywood-version.
Även där skulle jag nog ha funnit min vrå av lugn och dragit mig tillbaka dit när november kommer. Kanske en rökelsetung och paljettprydd vrå, men den skulle ha varit min. Och varje yogastund skulle vara en stund av lätthet och glädje. Säga: Namaste, november! På pin kiv, liksom. Och komma ut lagom till jul.
