”Krigaren skulle lika väl kunna översättas till Hjälten”
Annelie Bränström-Öhman om hur ett ordval kan förvandla krig till poesi i rörelse.
Jag tänker ofta i bilder. När jag läser flödar bilderna utan hejd, likaså när jag lyssnar på andra människor. Bildströmmen rullar igång, alldeles oavsett om det är fikasamtal på jobbet, en film eller en politiker som uttalar sig på kvällsnyheterna. Jag ser ordbilderna nästan som på en biografduk bakom textraderna – eller den som talar.
Det behöver inte handla om något avancerat språkbruk. Om någon säger ”ros” ser jag kronbladen mellan bokstäverna, lika tydligt som jag ser det pärlemorskimrande ljuset som illuminerar stadsgator och skogsbryn i ordet ”midnattssol”.
Direkt plågsamt kan det däremot bli om någon kraschar ett ordspråk eller talesätt. Att gå över bron efter vatten, att påstå att vi alla simmar i samma båt… och så vidare. Ett legendariskt exempel är affärsmannen Refaat El-Sayeds ”Här ligger en gravad hund”. Humorn i en sådan felsägning till trots kan det inte hjälpas: jag ser den torrskodda bron, den vattenfyllda båten och hunden, nedsaltad och död.
”Skiftet från Krigare till Hjälte behåller stoltheten i positionens strävan, utåt och inåt. Men skillnaden är avgörande.”
För det mesta är ändå bildseendet till glädje. Inte minst när jag gör mina yogapass. Det hemliga lönnfacket av visdom som varje asana rymmer öppnas så mycket lättare, när bilden i namnet lösgör sig och får ett eget och inte helt förutsägbart liv. Trädet, Berget, Barnet… vinden som går genom lövkronan medan stammen står stadig, strömmen som förgrenar sig till ett litet vattenfall längs bergssidans fasta, mörka stenvägg, det lilla barnets böjliga kropp och lekfulla sinne. Filmen rullar. Där finns liv, rörelser, röster. Olästa berättelser, olevda äventyr.
Men en eller annan asana ställer sig också på tvären för mig, just på grund av namnet. En sådan är Krigaren, Virabhadrasana, i alla dess variationer. De bakomliggande gudasagorna ger förvisso en öppning förbi det latenta våldet i ordbilden; krigets klangbotten. Men den får ändå inte fäste i min kropp. Ordet möter en inre protest. Fridsam, men omutlig. Den talar med poeten Tomas Tranströmers ord: ”Vi ger oss inte. Men vill fred.”
Mer av Annelie
Jag är inte ensam i mitt motstånd. En annan poet och vän, Mara Lee, ger mig en ledtråd att följa runt Krigarens osynliga taggtrådsmurar och svärdsklingor. Hon berättar att en yogalärare en gång gjorde det lika enkla som omtumlande påpekandet för henne att Krigaren lika väl skulle kunna översättas till Hjälten.
Insikten var drabbande. Skiftet från Krigare till Hjälte behåller stoltheten i positionens strävan, utåt och inåt. Men skillnaden är avgörande. Som Mara Lee skriver: nu handlar det ”inte om krig, men poesi i rörelse”.
Som i David Bowies vackra ”Heroes”, med sin hyllning till fantasins fria rymder, där vi kan simma med delfiner eller vara kungar och drottningar med oinskränkt rätt att bebo hoppets luftslott, förbjuda krig och lagstifta om fred. ”We can be heroes, just for one day”. Eller kärlekens hjälte i Sapfos klassiska dikt – ”gudars like syns mig den mannen vara…”.
Nej, ord är aldrig bara ord. Varje ord bär avtryck av de händer, röster och berättelser som burit det, genom årtusendena. Orden gör något med oss när vi tar dem till oss, gör dem till våra egna, delar dem med varandra.
Ord kan fjättra, ord kan befria. Det gäller också för yogans värld, fylld som den är av fantasieggande ordbilder. Att en stund då och då stå Träd eller växa till Berg hjälper oss att kliva in i andra möjliga världar än de som begränsas av den vanliga vardagslunken.
Men vi måste också våga ta oss rätten att kliva ur de ord som skaver. Det är det jag gör nu. Kliver ur Krigarens rustning och sveper in mig i Hjältens magiska mantel. Tänk: Wonder Woman. Eller Harry Potter, om det passar dig bättre. Precis som allt annat, i liv och yoga, är det övning som ger färdighet. Ett sjysst soundtrack hjälper också till. ”We can be heroes, forever and ever / What do you say?”
Annelie Bränström-Öhman är återkommande kolumnist i Yoga för dig, kulturskribent och professor i litteraturvetenskap och genusvetenskap vid Umeå universitet. Hon är en något lat men tålmodig yogautövare. Hon har skrivit böckerna ”Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism” (1998), ”Kärlek och någonting att skratta åt dessutom: Sara Lidman och den kärleksfulla blicken” (2008) och senast ”Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985” (2014).
