Bröstcancervården – när sjukvården tar bort och ersätter
Elisabeth Ohlson Wallin
Charlotta Lindgren delar med sig av sin oro och sina tankar inför en unik operation på Norrlands universitetssjukhus.
Jag är på väg till magnetröntgen (MR) och mammografi inför min stora operation där mitt vänstra bröst ska tas bort i cancerriskförebyggande syfte. Redan hjärtklappning och känner hur jag skakar. Panikångestattack på intågande. Men inom kontroll än. En bussresa, en promenad innan det blir mammografi och sedan MR-undersökning. Jag är rädd och inom mig har det samlats troll och spöken som viskar hemskheter om metastaser, död och moderlösa barn.
Visste ni att man ska göra MR på brösten 7-14 dagar efter mensens första dag för att få bäst bilder?
Det hade jag aldrig hört innan. Utanför det spannet så kan MR visa skuggor som inte är farliga men som är svåra att tyda.
Tänk vilken ångest att få besked att man måste ta om bilderna! Och vilken kostnad att göra ännu en röntgen för att få tydligare bilder och säkrare besked. Om man däremot redan har misstanke om cancer så tas bilderna direkt. Då finns ingen tid att vänta.
Jag tog prover på morgonen på ortens hälsocentral. Sminkade mig lite, vilket jag sällan gör. Som om jag försöker blidka döden med att göra mig fin. Då kanske proverna blir bättre?
Helt irrationella tankar. Det vet jag. Ändå försöker jag lura mig själv att jag kan påverka. Konstigt. Ologiskt. Men ett sätt att putta bort rädslan.
”Om några få dagar kommer jag lägga mig på operationsbordet. Mitt friska bröst är ångest för mig. Det är en tickande bomb som har en ökad risk för att utveckla ny bröstcancer, precis som mitt vänstra bröst drabbades av för snart sex år sedan.”
Trots att detta är standardundersökningar innan min stundande operation så biter sig det stora vemodet fast inom mig och påminner mig om min dödlighet.
Jag tror att det här är något vi måste genomlida, vi som stått öga mot öga med döden. Vi är allt för medveten om att det ofrivilliga cancerspelet vi hamnat i, är helt utan spelregler. Utan facit. Utan manual. Hoppas mascaran hjälper.
En sköterska jag inte sett på mammografin förr tog emot mig.
Hon var lugn och förklarade noga steg för steg i bröstklämmarprocessen.
Med vänstra armen utsträckt så långt jag kunde uppe på maskinen och hakan mot den övre vita pressen och pulsen snabbt marscherande, så var det skönt att ha en lugnande kvinna intill.
Sedan fick jag vänta på besked i väntrummet.
Ungefär tre minuter och en evighet senare kom sköterskan tillbaka och bad mig följa med.
– Läkaren ville göra ultraljud.
Läkaren kom in och jag lade mig med bar överkropp på en vitbäddad brits.
– Det såg bra ut men jag kollar ändå med ultraljud.
Även om jag inte riktigt förstår varför, du ska ju ändå ta bort det här bröstet, sa han och log.
Dörren slets upp och en stressad röst undrade om hon behövdes?
– Oj, nej, sa läkaren och insåg att han tryckt in larmet istället för rumsnärvaron.
– Nya lokaler, förklarade han och stämningen i rummet blev lättsam av misstaget.
Mer av Charlotta
Med långsamma strykande drag gick han igenom millimeter för millimeter. Vaksamt förstod jag att jag hade något bakom bröstvårtan som han kollade extra noga, från alla håll. En tystnad blev påtaglig och min puls steg och höll på att tränga ut ur bröstet. Jag slutade andas.
– Du har körtelvävnad här, det är därför jag kollar extra noga, förklarade han sig.
– Men allt ser bra ut, du har inga tecken på sjukdom och jag ser inte heller några förstorade lymfkörtlar mot armhålan.
– Så jävla skönt, fick jag fram!
– Jag förstår det, sa läkaren och önskade mig lycka till innan han gick.
Sedan släppte alla spänningar och tårarna började rinna. Sköterskan kramade mig och blev rörd av stämningen i salen.
– Gå ut och lev nu, uppmanade hon mig innan jag torkade glädjetårarna och gick mot nästa undersökning.
Trots glädjen så svarade kroppen med att nästan svimma under nålsättningen innan jag lade mig på mage i den högljudda klaustrofobiframkallande magnetröntgenmaskinen. En oförklarlig känsla av att ”nu dör jag” spred sig i min allt blekare kropp. Med brösten nedhängande i nån sorts hålform och pannan på ett mjukt stöd, öronproppar och hörselkåpor så bad jag om något lugnande. Jag fick inget.
Om några få dagar kommer jag lägga mig på operationsbordet. Mitt friska bröst är ångest för mig. Det är en tickande bomb som har en ökad risk för att utveckla ny bröstcancer, precis som mitt vänstra bröst drabbades av för snart sex år sedan.
Operationen kallas SGAP, gluteal artery perforator, och enkelt förklarat så betyder det att en del av min skinka kommer förflyttas upp och formas till ett nytt bröst. All hotande bröstvävnad avlägsnas först. Efter det kopplas kärl ihop med mikrokirurgi.
Det kommer bli första gången denna typ av operation utförs på NUS, Norrlands universitetssjukhus. Mitt cancerbröst är redan ersatts av fett och vävnad från magen. Jag litar på min kirurg och vet att han kommer göra det bästa som går utefter min kropps förutsättningar.
Efter den sju timmar långa operationen påbörjas min läkning och återhämtning. Efter operationen kommer en stor del av min rädsla att försvinna. Min ärrade och ommöblerade kropp kommer ge mig ett efterlängtat lugn inombords. Och vad kan väl vara vackrare än det?
Alla troll och spöken har slutat viska ut sina elakheter. Det här kommer gå bra skriker kroppen. Den här kroppen ska leva länge än.
Tillägg, dagen före operationen:
Nu har jag lämnat skolbarnen och besvarat de sista frågorna.
– Kommer det göra ont då doktorn skär dig i rumpan, undrade Bo-Evert, 7år.
– Nej då, jag kommer sova hela tiden, sju timmar.
– Det låter tråkigt, tyckte min energifyllda 7-åring.
– Sen kommer jag stanna flera dagar, så nu får ni vara snälla mot varandra och hjälpa till med maten och städa era rum, klargjorde jag ännu en gång.
Äldste undrade igen om jag var sjuk och jag lovade igen att jag inte är sjuk och när bröstet är borta så kommer jag aldrig mer kunna bli sjuk i brösten igen.
– Kommer du få starka mediciner, lade han till, kommer du tappa håret igen, mamma?
– Mamma, du är borta på mitt kalas, sköt 4-åringen in.
– Men mina andra vänner är inte borta, svarade han sig själv och jag lovade att vi skulle äta tårta igen då jag kommer hem.
Många frågor i sista minuten men jag tror att de känner sig lugna nu. Jag hoppas det. Små barn rymmer stora tankar.
Nu är jag och Gösta hos mormor och inväntar skjuts till Umeå. Min pappa ska skjutsa. Min lillasyster följer med en stund som sällskapsdam. Hennes man har leukemi så cancern känns som en taggig filt som elakt sveper om familjen. Men nu ska mina 20 procents ny cancerrisk skäras bort och jag hoppas filten byter sina taggar mot sammetslen värme runt oss alla.
I morgon operation!
Jag tycker att kirurgen har fått till en fin huvudfoting på min rumpa men prickarna talar om vart blodkärlen sitter och konturen vart de ska skära för att kunna förflytta en del av min bakdel, avlägsna mitt vänstra bröst med all cancerhotande vävnad och sedan bygga upp det nya bröstet med bakdelens material. En så kallad S-gap.
Tack vänstra bröst för den tid vi fick tillsammans. Du har skött dig snyggt, till skillnad från din tumörstinna granne. Men jag litar inte längre på dig. Det är dags för dig att försvinna, och med dig dina hot om ny sjukdom.
Hej då bröstet! Jag kommer inte sakna dig.
Ta hand om er. Och kom ihåg att lära känna era bröst.
Uppdatering 15 november, en vecka efter operationen:
Jag var så naivt oförberedd
Uppdatering i läkningsstugan 🙂
Så här ser jag ut idag, åtta dagar efter min misslyckade S-gap.
Jag har en expanderprotes inopererad under bröstmuskeln.
Den har fyllts på lite redan under operationen och kommer fyllas på med koksalt till önskad storlek.
Det öppna såret som fanns har tagit ihop och ser fint ut nu.
Rumpan ser bra ut.
Möjligtvis är jag svullen än men det kommer nog inte bli så stor skillnad mellan rumphalvorna.
Jag har slutat med all medicin, även alvedon eftersom jag inte har direkt smärta.
Det känns mer som att jag är en stel, ovig 95-årig version av mig själv som skulle uppskatta en förhöjning på soffa/toalett och köksstol, en nyptång för att nå ned till golvet samt en hävert vid vändning och uppstigning 😉
Runt mina operationsområden så är känseln nedsatt.
Jag har fortfarande en bakiskänsla i kroppen. Trött, igår sov jag nästan hela dagen.
Matt och orkeslös, initiativlös.
Det kändes jobbigt att svara i telefon till och med.
Tror att det är sviter från min väldigt länga nedsövning på cirka 13-14 timmar.
Men sakta men säkert blir allt bättre.
Ångrar jag att jag ville försöka mig på denna stora operation som den första personen någonsin på Norrlands universitetssjukhus?
Nej, det gör jag inte.
Det var värt ett försök och förhoppningsvis lyckas det bättre för nästa person som vill försöka tack vare att de nu gjort denna operation en gång.
Jag vet inget om expanderprotes eftersom det aldrig varit något jag funderat på, så det känns fortfarande främmande för mig.
Jag läser och googlar och ställer frågor. Självklart är det en bearbetning jag går igenom nu.
Ibland är jag jätteglad, ibland tänker jag att jag borde ha sagt att jag inte behövde nytt bröst alls ifall det skulle misslyckas.
Jag var så naivt oförberedd.
Stötta kampen mot cancer – stöd Yoga of hope
Den 17 november går Yoga of Hope av stapeln. Då går yogastudios över hela världen samman och håller yogapass för att stötta Barncancerfondens arbete för att finansiera barncancerforskning och ge stöd till drabbade familjer. Läs mer på yogaofhope.se
