Estelle Nordenfalk om en rädsla för yogans andliga aspekter
Hör ganska ofta en önskan från elever, men även från folk i branschen – som ett slags marknadsföringsargument – att det inte ska vara en massa mantran, rökelser eller annan humbug på klasserna. Jag märker att jag blir lite ställd inför detta. Vad exakt är det man menar egentligen? Tror man helt enkelt att eleverna har svårt att möta de mer andliga dimensionerna i yogan? Egentligen är min känsla att allt detta är en missuppfattning!
Jag tror personligen att deltagarna inte alls har svårt för den andliga biten, förutsatt att den kommer från en förankrad plats hos läraren. Det är klyschorna man vänder sig mot och känner av. Det vi ser är bara reaktioner mot dem och branschen tolkar det hela fel.
På ett sätt kan allt vara yoga om det görs med närvaro. Den trend som vi ser – att marknadsföra yoga som något ”oflummigt” – är ett svar på det faktum att många av de inslag som finns i yogapraktiken använts till urvattning och utan någon eftertanke eller någon riktig förståelse eller respekt. Rökelse eller inte. Om allt istället presenteras från en sann plats inom läraren, är vi hemma.
I höstas träffade jag en lärare som jobbar med att ha regelbundna klasser på en alport i Schweiz. Hon berättade att hon helt hade tagit bort allt som har med andning att göra för att eleverna som kommer till henne vill inte ha det, de vill ta bort allt det där tramset runtikring.
Yogan har alltid anpassat sig efter sin tid, men till slut måste man ju ställa sig frågan – var går gränsen för när det inte längre kan kallas för yoga?
Yogan har alltid anpassat sig efter sin tid, men till slut måste man ju ställa sig frågan – var går gränsen för när det inte längre kan kallas för yoga?
Yoga beskrivs ofta som ett tillstånd av närvaro. Som lärare försöker man guida deltagarna mot detta. Vissa verktyg har visat sig effektiva för det, till exempel arbetet med andningen. Om yogaklassen istället handlar om något annat kan man fundera över vad det innebär och vad det då är vi håller på med…?
När yogalärare själva marknadsför sina klasser med att det inte kommer att vara något flum så förstår jag ju vad de menar. Jag förstår att det kan vara ett kommersiellt framgångsrikt grepp. Kanske är det till och med ett riktigt bra sätt att nå ut till just dem som behöver komma till en yogaklass, kanske tänker dessa yogalärare att om de stegvis introducerar yogan och ger den tid så ökar det chanserna att den landar bra hos eleverna. Kanske visar det på en stor förståelse för var eleven befinner sig initialt.
Har man det som metod för att nå ut till en målgrupp som annars inte skulle hitta till yogan så uppfyller ett sådant upplägg en viktig roll.
Har man däremot redan från början bestämt sig för att delvis eller helt utelämna de mest centrala delarna – allra främst andningen – är det något annat. Yogans förening, kraftfulla metoder och djupare effekter – som är så viktiga för oss uppvuxna i västvärlden med prestation, stress och ett värderande förhållningssätt till vår omgivning – går vi då helt miste om.
Yoga betyder förening och det är en integrerad praktik av kropp, sinne och själ!
Som lärare lär du ut det du själv praktiserar, det som kommer från en sann plats inom dig, i det finns det inget flum eller humbug, det kommer dina elever att märka. Ordet i sig har blivit kommersiellt gångbart, på gott och ont, men låt oss inte urvattna det. Vi behöver den djupa kunskapen nu, kanske mer än någonsin!
Estelle Nordenfalk driver Yogayama, som nyligen prisades som ”Framtidens franchise” på Franny-galan.