Dödsskjutningen i USA når ända hit
Annelie Bränström-Öhman om sin dotter, ta-skydd-övningar och en snuttefilt.
En alldeles vanlig eftermiddag i november fick jag ett sms från min dotter i New York: ”Jag står inlåst i ett litet rum”. Jag hade kunnat bli orolig om hon inte hade lagt till: ”vi har shelter-in-place-övning”. Sedan ett par år tillbaka läser hon på ett college på Manhattan. Och precis som alla studenter och skolelever i USA har hon fått lära sig att leva under hotet om dödligt våld. Till vardags. För det handlar inte om någon vanlig brandövning. Eller någon Om-kriget-kommer-övning. Det är, bokstavligen, en ta-skydd-övning. Om en skolskjutning skulle inträffa.
”Rubrikerna svartnade omkring ett nytt ord: yoga shooter”
Vanligtvis brukar vi, lite galghumoristiskt, skämta om det. Som en liten svensk snuttefilt, att vira om rädslan, som ohjälpligt aktiveras vid blotta tanken om varför shelter-in-place-övningarna behövs. Men, den här gången fastnade skrattet i halsen. Det var bara två veckor sedan en beväpnad man hade gått in till en yogastudio i Tallahassee, nära University of Florida. Den trehundratredje masskjutningen sedan årets början. (Dröj vid den tanken en stund. Den trehundratredje. Det hade gått trehundrasex dagar av året.) Den skulle inom några dagar följas av ytterligare en. Våld är inte längre det exceptionella i USA. Våld är vardag.
Rubrikerna svartnade omkring ett nytt ord: ”yoga shooter”. Han var en man som i nyheterna senare beskrevs som en ”organiserad kvinnohatare”. Och måltavlan för hatet blev alltså kvinnor i en yogaklass. Två kvinnor dödades, en äldre forskare och en ung student. Ytterligare fem skadades.
I förstone är det en alldeles omöjlig tanke. Yoga? En av de mest fredliga och icke-aggressiva formerna för träning och samvaro som finns. Nej, obehaget ville inte släppa greppet. Jag bestämde mig för att utmana mig själv och våga ta tanken med mig till nästa träff i min svenska yogaklass, som håller till i källarvåningen i en kontorsbyggnad. Ett rum som jag alltid tänkt på som mycket tryggt. Dämpade ljud. Varmt ljus. Lågmälda röster.
Mer av Annelie
Den här gången tvingade jag mig själv att tänka på utrymningsvägar och vrår att gömma sig i. Insåg att de inte fanns. Utom möjligen på toaletten. Jag berättade inte för någon om min hemliga shelter-in-place-övning. Istället greppade jag den där mentala svenska snuttefilten igen. Humorn. Skrattet. Ja, varför inte: det inre leendet?
Men jag lyckades fortfarande inte skaka av mig känslan. Obehaget. Eller var det bara novembers gruvmörker som fick mig att se i syne? Då slog det mig att det nu var nästan exakt ett år efter att de stora #metoo-debatterna hade rasat världen över. Och hur svårt det då hade varit att släppa in de rösterna just i yogavärlden – även om just Yoga för dig hedervärt nog var tidigt ute och välkomnade debatten.
#NOmaste var den hashtagg som samlade vittnesmålen. En av de första, som modigt trädde fram, var Yoga Girl, Rachel Brathen. Med två miljoner följare på Instagram visste hon att hennes ord skulle nå ut när hon berättade hur hon flera gånger blivit trakasserad av manliga yogalärare. En gång blev hon tagen på brösten under en Shavasana. Lärarens förevändning var att han skulle hjälpa till att ”öppna hjärtchakrat”. Förfärande många likartade historier rullade in. Bilden av yogaklassen som en fredad zon, ett tryggt rum, var satt i ordentlig gungning.
Jag menar förstås inte att det rummet inte finns. Jag, och många med mig, har varit i det och gjort det till vårt eget. Inte heller vill jag skrämma upp någon som aldrig behövt vara rädd. Rädsla löser inga problem. Men inte heller föreställningen om att hot och våld alltid kommer utifrån. Som en anonym ”yoga shooter”, driven av ett blint hat mot kvinnor.
Däremot tror jag att vi ska värna om vår svenska snuttefilt. Inte på det viset att vi virar den om huvud och ögon så att vi inte ser vad som händer omkring oss. Men för att känna mjukheten; vila i trygghetens möjlighet. Det utesluter inte att vi står beredda att ta strid och höja våra röster när vi ser maktmissbruk och förtryck, i och utanför yogastudion. Det låter sig göras, helt vapenlöst. Med den milda beslutsamhet som Tomas Tranströmer så vackert beskrev: ”Vi ger oss inte. / Men vill fred.”
Annelie Bränström-Öhman är återkommande kolumnist i Yoga för dig, kulturskribent och professor i litteraturvetenskap och genusvetenskap vid Umeå universitet. Hon är en något lat men tålmodig yogautövare. Hon har skrivit böckerna ”Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism” (1998), ”Kärlek och någonting att skratta åt dessutom: Sara Lidman och den kärleksfulla blicken” (2008) och senast ”Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985” (2014).
→ Skjutningar har tyvärr blivit en del av även vår vardag. I början av december rapporterade Dagens Juridik att det skett 274 skjutningar, med 42 dödsfall, i Sverige 2018. Har du några tankar kring detta? Kanske rent av några idéer kring hur man kan minska våldet? Skicka gärna ett mejl till info@yogafordig.nu
