Detox-skammen är värst
Pixabay
Det som får dig att må bra är bra, menar Annelie Bränström-Öhman.
Det var en sommar som räckte till, den vi hade. Fortfarande dröjer den i minnet, när höststormarna blåser in från fjäll och hav. Det är bra torkväder och jag hänger ut tvätten mellan träden – kanske för sista gången i år? Tänk, att det var här jag bredde ut en gammal filt bakom rosenbusken om morgnarna i juli och augusti och gjorde solhälsningen. Skuffade moln med tårna och såg trädtopparna kyssa himlen.
Nu skruvas ljuset ned, dag för dag. Solen står lågt, våra rörelser blir liksom skymningsdämpade. Vissa dagar är det till och med som att dörrposter och taklister sjunker ned ett litet men märkbart stycke. Vi hukar oss, hus och människor, på var sina vis.
”Jag tänker att vi redan har alltför mycket av pliktskyldig skam i våra liv.”
Det är så här års sinnet mjuknar och motståndskraften mot både förkylningsvirus och flyktdrömmar går i botten. En annons om ett yoga-retreat med ”sociala medier-detox” i Stockholms skärgård kan plötsligt verka alldeles oemotståndligt lockande. En och annan av oss kommer också att ge vika, hänga yogamattan över axeln och sedan sitta och frysa och må halvtjyvens på en dimfuktig träbänk ombord på en färja i gropig sjö en alltför tidig lördagsmorgon, på skarven till vintern. Det kan bli en fin helg, en kraftsamling innan mörkret. Men fryser gör du.
Jag får tillstå att tanken har en viss dragningskraft också på mig. Men bara tanken. Det kommer aldrig att bli jag som sitter där på däck i gryningen. Inte bara därför att sådana resor kräver så mycket mer av planering och pengar för oss som bor utanför storstadsregionerna (även om det förvisso också finns retreats i trädkojor mitt i de norrländska skogarna). Nej, det är det där detox-tillägget som jag inte riktigt kan förlika mig med.
Mer av Annelie
Detox är idén om att vissa saker som vi gör och äter på olika vis förgiftar oss. Det kan vara sociala medier eller socker, bröd eller vin. Och omvänt: att andra göromål, drycker och födoämnen förmodas kunna rensa ut gift och smuts ur våra sinnen och kroppar.
Tanken har stor spridning, inte minst i våra yogiska kretsar. Och nejdå: jag har inga problem med näskannor och tarmsköljningar. Bara jag slipper använda dem själv. Egentligen av samma skäl som jag undviker att frysa på båtar i kallgryningen – eller att äta större mängder av chia-frön och quinoa.
Samtliga får mig att må mer illa än bra. Och ju äldre jag blir tror jag allt mindre på kärva deviser som att ”ont ska med ont fördrivas”. För jag tror att det är precis tvärtom. Med risk för att avslöja mig som räddningslöst förtappad dristar jag mig till att säga: det som får mig att må bra är bra. Som yoga på morgonen, ett glas vin på fredagskvällen eller en kanelbulle till kaffet en särskilt trist måndag.
Jag tänker att vi redan har alltför mycket av pliktskyldig skam i våra liv och alltför lite av skambefriad njutning. Detox-skammen är kanske den värsta av alla, för att den får oss att skämmas över något så diffust och oåtkomligt som att vi inte har välstädade tarmsystem och tankebanor.
Så låt mig lugna dig: en bulle gör dig inte sockerberoende. En stunds instagram-scrollande då och då sabbar inte din förmåga att meditera. Njutning har både olika grader och arter, det är sant. Och betyder olika saker för oss alla. Till och med quinoa har sina uppriktiga fans. Njutning handlar inte om excesser, men inte heller om förnekelse – och än mindre om förgiftning. Det handlar om förmåga att vara närvarande i nuet. Och att vara lite yllesnäll med dig själv när ljuset krymper och tjälen djupnar i jorden.
Annelie Bränström-Öhman är återkommande kolumnist i Yoga för dig, kulturskribent och professor i litteraturvetenskap och genusvetenskap vid Umeå universitet. Hon är en något lat men tålmodig yogautövare. Hon har skrivit böckerna ”Kärlekens ödeland. Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism” (1998), ”Kärlek och någonting att skratta åt dessutom: Sara Lidman och den kärleksfulla blicken” (2008) och senast ”Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985” (2014).
