Påtvingad corona-isolering kan föra oss närmare varandra
Pexels
Vi ser på varandra, det är Skype, det är Zoom, det är genom fönsterrutor till äldreboenden. Hej vänner, kamrater, hej lilla mamma. Glas och skärmar som håller mitt ansikte bort från ditt och de andras. Vi lovar och försäkrar varandra: när det här är över, då…
Det är som en pandemins version av ”nästa år i Jerusalem”, markören av hopp och vilja att mötas, när och om framtiden öppnar sina dörrar för oss igen. Utan att någon av oss egentligen vet vad som kommer att hända då. Och när det kan få hända.
I min skrivande stund är allt ännu i det pågående, den här märkliga våren. Corona-våren 2020. ”April är grymmast av månader” skrev poeten T.S. Eliot på 1920-talet. Hundra år senare vaknar jag varje dag och befarar att hans ord kommer att besannas.
När hemma blev jobb och jobb hemma
Jag önskar inget hellre än att faran ska vara över när ni läser mina rader. Att vi ska kunna påminna varandra om hur det var, istället för att tvingas krishantera oss själva och världen varje dag på nytt. Att vi kan börja se att något gott kanske också kom ur att vardagens alla rutiner bytte riktning. När hemma blev jobb och jobb blev hemma. Och att vi kanske till och med lärde oss något nytt om oss själva. Då när allt som är fast verkligen såg ut att förflyktigas. Vad var det vi höll närmast hjärtat då?
Kanske kan vi till och med skratta åt hur tidningar och nätsidor, vid sidan om tragiken, också fylldes med tips om hur ett hemkontor skulle inredas och vilka klädkoder som skulle iakttas för den som ville se presentabel ut i det digitala morgonmötet med kollegerna. ”Kristofs” och morgonrock var ett stort nej-nej, fick vi lära oss.
Det vill säga: för oss som hade privilegiet att ha jobb som tillät oss att stanna hemma. Till skillnad från de som stod i frontlinjer på sjukhus, livsmedelsbutiker och bensinmackar. De som räddade våra liv och höll vardagen upprätt i en upp och nedvänd tid.
Yogarum öppnades på nätet
Och rätt många av oss kommer nog också att minnas alla de yogarum som öppnades på nätet, som oaser av smittfritt lugn mitt i den oroligaste av tider. Några var nya, några av dem fanns där förut, som Adriene Mishlers måttlöst populära ”Yoga With Adriene”. Varsamt men bestämt uppmanade hon sina följare att ta tiden i bruk, att kontemplera över yogans innersta mening: enheten, samhörigheten. Hur vi faktiskt kan stå varandra som närmast i tider där omständigheterna tvingar oss att isolera oss från varandra.
Att vi ser skönheten i en grå måndagsmorgon, som vi gjorde då, under corona-våren, minns du?
När det blir dags att räkna in och låta guldstjärnorna regna över hjässorna på corona-vårens alla stora och små hjältar är jag säker på att det kommer att stå många yogalärare där. Och vi andra lärde oss, om inte förr, att Namaste-hälsningen inte bara är en av de vackraste och mest respektfulla utan också den kanske allra säkraste i smittriskens dagar.
Tiden som kroppsnära upplevelse
Men också och innerst inne vågar jag tro att vi ska minnas sensationen när tiden blev en helt kroppsnära upplevelse, nästan som en andra hud. Det var en känsla av att tiden liksom tänjdes ut och snävades åt om våra kroppar, på en och samma gång – alltmedan vi lärde oss märkliga nya ord som ”dag 0” och väntade på att kurvorna skulle plana ut.
Därför hoppas jag att vi inte bara rusar iväg i tankarna till allt det som vi ska göra”när det här är över”. Utan även försöker dröja i ”det här:et”. Att vi vågar vara i det som är just nu innan det är över. Men också efteråt. Att vi ser skönheten i en grå måndagsmorgon, som vi gjorde då, under corona-våren, minns du? Bara för att vi var så glada över att vi var friska, att värmen i elementen fungerade, att vi ändå var burna av att få leva vår stund på jorden. Tillsammans. Och att kaffet smakade alldeles ovanligt gott, just den morgonen.
