”Mitt mål är inte att bli sexig, mitt mål är att bli mig själv igen”

Efter cancern. Charlotta Lindgren skriver om hur det känns att operera bort en del av sig själv – och förklarar varför hon väljer att göra en bröstrekonstruktion.
Jag vet att det börjar närma sig nu.
Snart ska jag lägga mig på operationsbordet och möblera om min kropp.
Inte för att jag är missnöjd med hur den ser ut utan för att jag är rädd för vad den är kapabel att göra.
Jag är rädd att mitt vänstra bröst ska göra samma sorts ohämmade celldelningar som mitt högra gjorde.
Jag är rädd att bli sjuk i cancer igen.
Jag är rädd för att dö.
Så nu googlar jag.
Försöker hitta historier.
Bilder.
Det ytterst få bilder jag hittar är tecknade bilder samt några närgångna, medicinska operationsbilder.
Jag ramlar över några sidor på engelska med fakta och potentiell risker.
Det känns torftigt och tunt.
”Men vet ni vad. JAG bryr mig. Jag vill ha två bröst. Jag är så ytlig så jag vill ha bröstvårtor också. I tatuerad färg.”
Den operation som jag ska göra heter s-gap flap.
Jag är medveten om att det är en svår och ovanlig typ av rekonstruktion men jag har, i samråd med kirurgen, valt just denna.
Magen har jag redan använt till mitt högra bröst.
Silicon är inte något alternativ.
Så då är det rumpan kvar att ta av.
Ytligt tänker vissa nu.
Varför inte bara ta bort bröstet och låta en sida vara platt?
Det finns ju så fina proteser att bära ifall jag vill ha symmetri.
Vad betyder ett bröst?
Vem bryr sig om jag har ett, två eller inga bröst alls?
Det är väl bara att strunta i hur samhällets (killarnas) normer är om hur en kvinna ska se ut.
Var stark och fall inte offer för hur vi förväntas se ut.
Alla duger ändå.
Japp, såna kommentarer har jag hört, läst och tänkt själv.
Men vet ni vad.
JAG bryr mig.
Jag vill ha två bröst.
Jag är så ytlig så jag vill ha bröstvårtor också.
I tatuerad färg.
Det känns sorgligt att googla och finna så väldigt lite.
Som om det ska vara något pinsamt.
Något vi inte ska prata om.
Något vi inte ska visa ens för de som aktivt söker.
Därför pratar jag.
Jag är 41 år gammal nu.
Jag är en sexuell varelse trots att jag haft cancer. Eller, i ärlighetens namn, mindre efter cancern.
Det äckliga äkta bröstet känns som en tickande bomb.
Jag hatar det.
Min man får inte röra det.
Jag vågar inte röra.
Det stör mig.
Det förstör.
Då jag just opererat bort mitt högra bröst och mina tumörer så trodde jag aldrig att bröst skulle bli viktiga för mig.
Tacksamheten över livet och oron för ickelivet tog upp all mitt fokus.
Nu har jag insett att det känns ganska viktigt. Nej, jag tycker inte jag är ytlig.
Alla måste känna och hitta sitt rätt.
Det ska aldrig ligga värderingar i individens känsla för vad som är det just jag känner är mitt bästa, mitt rätta.
Mitt mål är inte att bli snyggare än förr.
Mitt mål är inte att bli sexig.
Mitt mål är att bli mig själv igen.
Så gott det går.
Och slippa känna hotet.
Tänk om jag hade fått höra om hur dessa operationer har gått, bilder på hur det blivit och historier om känslan efter.
De finns inte.
Jag ska berätta sen.
Jag ska visa.
Det jag inte fann ska jag ge till nån att finna.
Snart kommer kallelsen.
Min tickande bomb ska aldrig få smälla.
Och hur ärrig och gropig min kropp än kommer att bli så ska jag lova att älska den så gott jag kan.
För den är jag.
Charlotta Lindgren
Bakgrunden till varför jag läser till hälsopedagog är helt enkelt för att jag drabbades av trippelnegativ bröstcancer då jag var 35 år, den mest dödliga sorten med 50 procent chans att överleva. Barnen var då ett, två och fyra år. Jag frågade min onkolog om det fanns någonting jag kunde göra för att själv påverka mina chanser till att få överleva. Mer frukt och grönt samt motion svarade onkologen. Så jag gör vad jag kan. Har aldrig varit nån som varit duktig på nån sport alls men jag gör det jag kan utefter min förmåga. Det borde fler våga. Till exempel springer jag. Har idag sprungit 143 dagar i sträck minst 20 minuter per dag. Inte snabbt men vad gör det?
Idag är Charlotta Lindgren cancerfri, och hon skriver ofta och mycket. Har bland annat gett ut den prisade boken En hel jävla bok om cancer (finns på Adlibris och på många bibliotek).