Balans med förhinder
Perfekt passform eller dålig charad? Annelie Bränström-Öhman övar balans – och reflekterar över fullkomligheten i det skeva och spräckliga.
Det är en regnig morgon i början av juni. Jag står vid köksfönstret och försöker linda in armar och ben i Örnens balansställning. Som alltid känner jag mig som en riktigt dålig levande charad. Vem utanför en yogaklass skulle kunna gissa att jag är en örn nu? Jag tror knappast att jag imponerar vare sig på gråsparven eller kråkan som hoppar omkring på gräsmattan därute.
LÄSTIPS
Inte heller på mig själv. Jag både ser ut och känner mig mer som en kissnödig än flygfärdig figur. Jag kommer att tänka på Örnen-sekvensen i Claire Dederers bok Mitt liv i 23 yogapositioner som jag läste med visst igenkännande för ett par år sedan. För henne blev Örnen en stor aha-upplevelse. När hon lindat in lemmarna i alla rätta vinklar kände hon sig som en 2.0-version av sig själv. Som att allt i kroppen funnit sin ”perfekta passform”.
När hon står där i denna överrumplande optimala balans med sig själv kommer ett minne för henne av en lek hon lekte med en pojkvän i ungdomsåren. Det var i oskuldstiden, innan allt med kroppar och närhet blev överladdat av pinsamhet och ohanterlig lust. De experimenterade just med kropparnas ”passform” – i påklätt och avspänt tillstånd, i tevesoffan: ”Hans haka i mitt armveck, och en av hans fötter mellan båda mina fötter.”
Ändå vet jag inte om Trädet är min ”perfekta passform”. Hemma kan jag stå i den, i långa stunder utan snubbel eller trötthet. I yogaklassen blir jag alltför medveten om andras kroppar, svängande armar, vilande steg.
Det är en vacker tankebild. Att ögonblicket när en asana verkligen stämmer och faller på plats i sinne och rörelse kan vara som den innerlighet och tillit som växer fram mellan kära människors kroppar. Barnets fot i din hand. Dina bröst i fördjupningen mellan din älskades skuldror.
Men lika sant är att kroppen också bär minnen av mindre behagliga rörelser. Sådant som gjort ont, i hud, muskler eller själ. Alla de gånger i livets olika åldrar och tider när du snubblat, cyklat omkull, fallit när du ville stå…
På något vis tror jag avigheten i Örnen för mig har att göra med just det. Det är ingen slump att jag får en känsla av att jag står och håller mig, snarare än finner balans. De omslingrade benen klämmer åt om minnet av så många kissnödiga situationer i barndomen. I väntan på skolbussen. I vägran att gå på en skitig toalett. I rädsla att det där jobbiga killgänget ska stå i korridoren utanför och skråla ”har du mens, eller?”.
Olusten ligger på botten av minnet. Det är inget jag går och tänker på i andra situationer. Men kroppen bär avtrycken av känslan, år efter år. Av samma skäl är det så lätt för många av oss att finna glädje i Barnet eller Happy Baby-positionen. Minnet har inga ord, men kroppen bär det som en rikt mönstrad fossil. Tillitens vindlingar, den ursprungliga trygghetens mjukt rundade form.
Jag står kvar vid köksfönstret och försöker ett tag till. Balansövningarna är hemläxa för den yogakurs jag följer just nu och jag vill inte ge upp. Jag löser upp armar och ben och kliver in i Trädet, som är så mycket mer av mig. Den positionen hjälper mig att fylla ut konturerna av min längd, av min kropps långa lemmar, tunga byst, höftbredd och stadiga fotfäste. Kråkan, det försommarspirande gräset och de nyss utspruckna syrenknopparna utanför mitt köksfönster ser ut att hålla med.
Att stå träd är för mig att stå i förbindelse med alltet. I den rörelsen finns för mig all världens träd, men ofta också gammelbjörken på gården där jag växte upp. Det höga, stolta trädet alldeles utanför köksfönstret där tomten satt om adventsnätterna och tittade in på oss barn, plirande med frostglimmer i skägget. Jag satt i pappas knä och hade en pyjamas med stjärnor som på något magiskt sätt fick stjärnhimlen ovan trädtopparna att gnistra ett eko inom mig, som en pillrande ljus värme i magen.
Ändå vet jag inte om Trädet är min ”perfekta passform”. Hemma kan jag stå i den, i långa stunder utan snubbel eller trötthet. I yogaklassen blir jag alltför medveten om andras kroppar, svängande armar, vilande steg.
Jag kliver ur och in; tappar balans och fokus gång på gång. Vår yogi säger att det är så det kan vara och kommer att vara. Balanssinne erövras inte en gång för alla. Det följer och skiftar med kroppens och livets svängningar och förändringar. Allra synligast och tydligast under pubertet, havandeskap och klimakterium.
Mycket ligger i det. Jag vilar gärna i tanken på att vi är perfekta, just i det imperfekta. I själva samtidigheten av det skeva, spräckliga, darriga – och det rotfasta, stadiga fästet. På jorden och i vardagens alla små och stora sysslor. Just där, i det imperfekta, finns min ”perfekta passform”.
