Annelie Bränström-Öhman om att resa med lätt bagage
Ett nederlag eller en seger för förnuftet? Annelie Bränström-Öhman har skaffat sin första reseyogamatta.
För första gången har jag en reseyogamatta i min ägo. Beslutet var inte kostsamt men det kändes ändå liksom avgörande. Inte så att jag är ute och far hela tiden. Med åren har jag blivit alltmer kär i hemmalivet, de lugna rörelserna, de obrutna tankerymderna.
Men jobbresor och konferenser kommer jag inte helt undan – och vill kanske inte heller. Och emellanåt blir det väl en långhelg i Prag eller Dublin eller en vecka i New York där dottern bor. Då och då en välsignad medelhavsvecka eller två, där själva luften är skäl nog.
Inför varje resa återupplivar jag illusionen om att jag är en kvinna som reser med lätt bagage. Om resan är kort eller lång spelar egentligen ingen roll. Jag har läst alla välmenande råd, scrollat alla listorna med packa-smart-tips. Rullat strumporna och lagt i skorna, knölat in klänningar i vacuumpåsar eller vikt dem i origamiskt exakta vinklar. Skippat schampot, lämnat travar med böcker hemma.
Framför mig en bågnande resväska där bokstavligen inte ens ett skohorn skulle få plats. Att i det läget ens tänka yogamatta…
Ändå står jag alltid där, kvällen innan avfärd. Echaufferad, med svettdroppar i pannan. Framför mig en bågnande resväska där bokstavligen inte ens ett skohorn skulle få plats. Att i det läget ens tänka yogamatta… nej. Det finns väl mattor, handdukar något som kan fungera lika bra på hotellet, intalar jag mig.
Jamen, varför inte spänna på bärremmen och slänga den över axeln? undrar kanske någon. Det är ju så praktiskt – och den är ju så lätt, yogamattan. Och där är min ömma punkt, förstås. Sannerligen: varför inte?
Svaret är att jag vare sig har rest eller gått till jobbet en enda dag sedan skoltiden med någon synligt sportliknande attiralj. Därför häpnar jag ständigt över hur många innebandyklubbor och tennisracketar som folk kånkar omkring med. Betydligt fler än yogamattor, jag svär.
Men logistiken är bara halva sanningen – och den gäller mest på resor. Till vardags kommer den andra halvan in. Den som är den mer förbjudna: att det helt enkelt inte är min stil. Jag går inte heller gärna utanför min egen dörr i huvtröja eller mjukisbyxor, kan tilläggas.
Jag har för länge sedan förstått att min inre stilpolis måste gå under cover, för att inte dra på mig träningsaktivisternas vrede. Och de har mer vältrimmade biceps än jag, så jag aktar mig. Men om någon frågar säger jag som det är: ska jag gå ut och gå med något i band så får det vara en hund. Inte en sportbag eller en yogamatta.
Ska jag offra min egen yllekappa? Nej, när är egentligen en vinyasa värd en kemtvätt?
På sätt och vis är det väl därför bara rätt och lagom åt mig att jag varje hotellmorgon står där med samma bistra insikt. Handdukarna vill jag inte smutsa ner före duschen. Och inte vill jag dyka ner i den där heltäckningsmattan med näsan utan något skyddande lager av – ja, vad då? I garderoben finns sällan någon räddning. Ska jag offra min egen yllekappa? Nej, när är egentligen en vinyasa värd en kemtvätt?
Det enda som till nöds brukar kunna duga som underlag för en halv solhälsning är den där konstiga tvärslån av tyg (alltid i syntet) som ligger draperad över fotänden i sängen. Och den korvar hur som helst ihop sig vid första kobran.
Min ovilja att bära matta har lett till att jag genom årens och resornas lopp har samlat på mig olika mer eller mindre oanvändbara substitut. Hittills värst i samlingen är ett kit med yogavantar och tåstrumpor med gummipluppar under för att skydda mot halka.
Men nu har jag alltså köpt mig en reseyogamatta. Hopvikbar. En lättviktare i rosa. Jag uppskattar dess diskretion, som skyddar från den mest omedelbara stilkatastrofen, som det vore att bära den som en accessoar.
Den är ett ting av det slag som ropar på ett namn. Jag tror att hon ska få heta Stella, efter Gillian Andersons oförlikneligt stilfulla detektiv i tv-serien The Fall. Siden och blankt stål. Sedan kan vi börja prata om resor. Seriöst.
