Annelie Bränström-Öhman efterlyser yoga för verbalt överaktiva
Annelie Bränström-Öhman skriver om surret av ord och bilder i huvudet – och hur Adriene Mishlers yogapass fick henne att sluta skämmas.
Jag funderar ofta på yoga och språk. Vilka ord vi hör och tänker på i flödet under ett yogapass. Om ens några? De flesta yogalärare som jag har stött på ställer någon variant av frågan: ”Lyssna inåt och känn hur rörelsen känns i din kropp.”
Själv är jag en utpräglat verbal person, med språk som yrke. Det blir aldrig tyst i mitt huvud, utom ibland när jag sover. Känslor, inom och utom kroppen, bärs alltid av ord för mig. Fragment av samtal och berättelser svirrar ständigt omkring när jag cyklar, promenerar, sitter på bussen – överallt. Jag samlar ständigt på ord, repliker och röster; på mänskliga iakttagelser.
Därför har jag alltid förundrats över yogautövare som talar om upplevelser av något som väl närmast kan beskrivas som Yogisk Tystnad. Bara en stilla susning, ett lågmält viskande på sanskrit – prana, nadis, chakra, sankalpa…
Nyckelorden fungerar aldrig så för mig. De blir nycklar till helt andra dörrar än yogasalens svala ro. Jag seglar iväg i minnen och lösryckta tankar. Inte sällan händer det att jag hamnar i farmors kök i växlingen mellan Bordet, Kon och Katten. Där fastnar jag och står och glor på det där hörnet på köksbordet, där hon har lagt en liten virkad duk och ställt en blomkruka. Under duken och krukan finns hålet, det vet alla i familjen. Hålet som blev när farmor en gång i ilskan drämde näven i bordet. Hålet som nödtorftigt lagades med en bit masonit och plastic padding.
Att bordet aldrig blev utbytt utan fick stå kvar som ett monument över kvinnlig vrede under hela farmors livslängd gör det minnesvärt i sig.
Att bordet aldrig blev utbytt utan fick stå kvar som ett monument över kvinnlig vrede under hela farmors livslängd gör det minnesvärt i sig. Det är inte särskilt yogiskt, jag vet, men det kan inte hjälpas: ibland känns det just precis som farmors köksbord i min kropp under Bordet-Kon-Katten-momentet. Något lite skevt och ojämnt. Ett inifrån-underifrån kommande muller. Som kan vara ilska eller åska. Eller ett stort gapskratt.
Länge höll jag tyst om det här surret av ord och bilder i mitt huvud under yogapassen. Det kändes liksom lite opassande. Jag hade misstanken att det berodde på att jag egentligen inte var helt fokuserad, att det var en brist i min förmåga till koncentration och närvaro. Ett nybörjarfel som för mig pinsamt nog blivit kroniskt.
Det dröjde faktiskt ända till ifjol innan skamkänslan släppte. Det gick inte över från en stund till en annan. Men det började bit för bit att gå upp för mig när jag började följa Adriene Mishlers yogapass på nätet. Att det finns en annan attityd. En pladdrig, fnissig och absolut seriös yogisk attityd. Men med en ordglädje som fyller hela rummet.
Adriene tittar upp och ut genom fönstret när hon står i Berget, ”wow! ser ni flygplanet!” Mitt i en Sittande duva börjar hon småprata med hunden som tassar in och lägger huvudet mot hennes knä. Hon lockar med asanas som är som en lördagsgodispåse – ”smaskiga” eller ”saftiga”. Plötsligt kommer en jingle eller en refräng ur en popklassiker för henne och hon börjar nynna och småsjunga. Brister ut i skratt och skakar loss höfterna i Hunden. Detta är för sanning action-yoga för verbalt överaktiva personer!
Min entusiasm är förstås inte unik. Jag delar upptäckten av yogawithadriene.com med ett par miljoner andra. Och jag skulle bli förvånad om det bland alla dessa följare inte finns en stor flock som precis som jag går igång på själva ordjublet. Som aldrig lyckats sitta still och luta sig mot sinnets tystnad utan att i det inre vilja börja skriva på romanen om den. Som kanske handlar om ett hål i en älskad och ursinnigt ilsken farmors köksbord.
